Aftonbladet – 1 augusti 1867, sida 2

SR FLN EZI DÄlVL UTR 2 SAU5: Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 27 Juli. Frankrikes redan länge väntade och nu inträffade inblandning i den dansk-preussiska tvistefrågan rörande Nordslesvig har väckt utomordentlig uppståndelse inom våra politiska och financiella kretsar. Iogen underskattar betydelsen af denna händelse, hvilken möjligen kan sätta oss i den skarpaste konflikt med Frankrike; ty hvar och en vet på förhand, att Preussen är ur stånd att efter det eklatanta nederlag, vi ledo i Luxemburgaffären, ännu en gäng gifva efter för kabinettet i Paris. Likasom Preussen således icke kan afpruta något på sina ursprungliga anspråk hos Danmark, likaså förbjuder den sak, hyarom fråga är, och hvilken kan anses såsom en inre, rent tysk angelägenhet, det att bevilja Frankrike rättighet att lägga sig deri. Vi måste således vara beredda på, att man på Frankrikes inbland .ingsnot kommer att svara, att det har alldeles ingenting att skaffa med sättet för Pragfredens utförande, att beskaffenheten af omröstningen och den blifvande gränsregleringen uteslutande tillkommer de makter att bestämma, hvilka ingått fördraget i Prag, samt att följaktligen Frankrike icke eger befogenhet ens till en förfrågan, huru det är med den nordslesvigska tirägan, och således alldeles ingen rättighet att bestämmande inverka på underhandlingarnes gång. De skäl, som Frankrike anför för sin förmenta rätt, äro väl icke alldeles -haltlösa. Dess inflytande har man att tillskrifva, att artikeln 5 inflöt i Pragfreden, och det lät sitt sändebud vid notens framlemnande anmärka, att afseendet å dess genom artikeln 5 uttryekta önskningar rörande Nordslesvig skulle lemnas helt och hållet å sido, om artikeln nu icke blefve satt i verket, i enlighet med Frankrikes afsigter. Just Nordslesvigs faktiska afträdande hade kabinettet i Tuilerierna åsyftat; det skulle, i fall artikeln 5 icke blifvit införd i fördraget, ha gifvit sin politik en helt annan riktning; det skulle således t. ex. icke längre ha förblifvit neutralt. Dessa invändningar låter Preussen dock icke gälla, emedan det icke kan låta dem gälla; den nationella sinnesriktaingen i Tyskland skulle vända sig mot Preussen, och dermed vore dess inflytaride på Tyskland tillintetgjordt. Våra officiösa organer ha på de sista dagarne låtsat som om ingenting händt och som om Frankrike bibehöll sin förra gamla vänskap och fredskärlek mot Preussen. De ministeriella kunde och ville icke säga någonting ondt om kejsaren, emedan de förguda cesarismen i Frankrike och önska den ät Tyskland. Ett undantag gör Kreuz-Zeituog, som mera fördomsfritt betraktar ställnin gens vådor och redan framkastar frågan, hvem vi väl i den inbrytande krisen skulle få till bundsförvandt, Tidningen tröstar sig med den starka preussiska armån, till hvilken hela Nordtyskland och säkerligen äfven Sydtyskland skall ansluta sig. Föröfrigt är det, såsom han söker ådagalägga, ingenting att lita på de andra makterna. Frankrikes inblandning öfverraskar i så hög grad, emedan man icke hade förmodat den så snart efter den mexikanska affären. Den tron gjorde sig allmänt gällande, att Frankrike behöfde samia sig, mer än förut endast draga sig inom sig sjelf. Nu veta alla, huru man har det. Vår affärsverld uppstämmer bittra klagomål öfver de oupphörliga fredsbrotten. Till och med under det amerikanska inbördeskriget var det mer att göra än nu. Kapitalet blir med hvarje dag skyggare, på bör sen falla värdepapperen dagligen hela procent. Till den kolossala affärsstockningen kommer detta års dåliga skörd. Vi haide bästa trakter, vid Oder, vid Weichsel, så godt som ingen skörd att vänta; så ofantlig skada ha öfversvämningarne anställt. Ministern von Bismarck befinner sig på väg till konungen i Ems. Att Bismarck i Ozxtober skall resa till Biarritz är en oriktig uppgift; d rtill lemna de då pågående riksdagsförhandlingarne honom icke tid. Riksdagsvalen väcka öfverallt en mycket liflig agitation till lif. Det visar sig, att de national-liberala ha föga mark under fötterna; folket vill lika litet höra talas om medelvägar som om nya skatter, som de national-libersla skulle oktrojera på dem. I de nya provinserna tilltager med hvarje dag obenägenheten för det Bismarck-Lippeska regementet. Man har med annhexionen förlorat alltför många goda institutioner och fått alltför många dåliga på förordringsväg för att kunna finna sig välaf detta tillstånd. Såsom en ren komedi betraktar man löftet om 8. k. förtroendemän från Hannover för att reglera förhållandena derstädes. De förtroendemän, som skola tillkallas, finna före sig fullbordade fakta, som icke mera kunna bortskaffas ur verlden. I betraktande häraf ha förfrågningaree efteråt hos väl anskrifna personer ingenting att betyda. Vår justitieminister förslösar sin tid med att uppsätta åtal mot domare, som äro honom misshagliga. Så har representanten Twesten fått sig på halsen en tredje rättegång till sina båda ännu oafgjorda, blott derföre att disciplnardomstolen icke afsatt honom från hans tjenst. Det är rent af ersonlig ovilja mot Twesten som förmår hans chef till oupphörligt nya trakassarier. Naturligtvis kunde grefve von Lippe icke handla så, om han icke vore säker på sina kollegers bifall. De äro fullkomligt med om, att alla misshagliga tjenstemän skola afskedas, och glädja sig åt att ha en kollega, som förstår sig så ypperligt på polisgöromål. Cesarismen stär i full blomning hos oss. Den på telegrafisk väg omnämnda Monitörnoten af den 29 Juli, hvarmed den kejserliga regeringen sökt lugna farhågorna för ett krig s