Aftonbladet – 31 juli 1867, sida 2

gade en skarp ton, som högeligen förundrade de båda grånade brottslingarne, med h vilka hon hade att göra. Se här hvad som derpå följde: Dörrar och fönster i salen, der detta uppträde passerade, öppnades på en gång och lemnade inträde ät ett tjugutal personer, beväpnade ända till tänderna. De nykomne störtade sig öfver de båda männen. Två sekunder sednare lågo den falske hertigen af Dinan och baron Kirschmarck kullkastade på golfvet och beröfvade all möjlighet att försvara sig. Allt hvad vi nu berättat försiggick på kortsre tid än vi hehöft för att nedskrifva det. De båda brottslingarne hade knappt hunnit göra sig reda för deita anfell, förr än deras fantastiska motståndares knän tryckte på deras bröst. Nog!? ropade den okända. Gif akt!? De maskerade männen förblefvo orörliga, med blickarne riktade på sin herrskarinna. Hon vände sig till sina båda fångar och fortfor: NNåväl! mina herrar, ha ni gjort ert val? Ja.? Tala.? Vi afslå förbundet?; sade generalen, ruskande på sig som en vild tjur. Det är öppet och modigt taladt.? Och dumt!? mumlade Kirsehmarck. Men?, tillade hon, ?det är ganska oförsigtigt. Hvarför vägrar ni, hertig?? Derför att det i den ställning, hvaruti vi befinna oss, är ovärdigt ea man med hjerta att pantsätta sitt ord.? Den okända gjorde en rörelse. Lika hastiga i sitt återtåg som vid sitt plötsliga uppträdande, försvunno de maske