Aftonbladet – 29 juli 1867, sida 2

rörelse, samma sjelfbevarelsedrift och fruk tan, närmade sig hvarandra, utan att våga se efter om någon hade lyssnat på dem. L. En hemsk tystnad uppstod. Dessa båda män förblefvo sålunda ansigte mot ansigte, bleka, darrande, kastande skrämda blickar omkring sig, liksom hade de hvarje ögonblick väntat att se några hämnande fantomer uppstiga ur jorden. Slutligen lyckades baron Kirschmark bekämpa sin rörelse. Han gjorde en ytterlig ansträngning, återvann ett sken af kallblodighet och sade: Vi skrämma upp oss som barn, utan skäl måhändal... Lit höra, min käre Mac, hvad har händt?? Den andre spratt hiftigt till och hemtade sig hastigt samt grep hårdt om baronens arm. För Guds skull! Inte detta namn vidare, Kernock !? Yvon Kernock behöfver icke krusa med öfverste Mac6 slagtaren?, svarade baronen, som förgäfves sökte befria sig från dennes atletiska grepp. ?Släpp min arml!? Hertigen, som betraktade hönom med lågande blickar och kramade honom ännu hårdare, framstötte i afbrutna satser, mellan sina hårdt sammanbitna tänder, följande ord: 7 Vid alla helgon, baron, det går er icke väl om ni ännu en gång uttalar detta namn... Öfverste Mac6 är död, hör ni!.., död som en tapper soldat, i spetsen för sitt regemente, vid Somo Sierra, i Spanien. ?Släpp mig!? vrålade Kirsehmark. ?Jag tror er... men krossa icke min arm.? MÖfverste Mace?, tillade hertigen långsamt, hvilar i en blodig graf.? Jal Ingen, om icke ni, uttalar numera detta namn sedan mer än tjugu år.? Jag skall glömma det... men krama inte så hårdt.?