Aftonbladet – 26 juli 1867, sida 3

Hedersledamöterna två och två; härefter mar scherade öfriga ledamöter, fyra man djupt, i om I dens fulla regalia. Processionen marscherade nu uppför 4:de gatan under klingande spel och flygande fer sedan uppför Washington Avenue och de öfriga af stadens förnämsta gator tilldess de slutligen kommo ned till den herrliga Mississippis genomskinliga, blå bölja. Här emottogs sällskapet af flottan, och efter en kort och angenäm seglats landsattes alla i den Istora staden Illinois, der vagnar och omnibusar togo an i sitt beskydd, hvarpå det bar af till the Falling Springs. ) Här var middag och supå samt bal arrangerad. Vädret var det herrligaste man kunde önska, I skålarne och talen voro sådana som man kunde I vänta af en så bildad förening. Attförsöka återgifva de lärda talen går öfver min förmåga, men Jen skål som dracks torde särdeles intressera er, den var för sällskapet Svea i Chicago. Hr AppleI berg besvarade den och, visande på dess framgång, uppmanade han oss att nyttja sporren på förmågan, och måhända skulle vårt lilla sällskap i en framtid gifva åt Chicagos Svea en ännu större mångfald af hurrarop. Ar Norström utvecklade på vers punschens historia, som rönte högt bifall och slutade med den gamla refrängen: Ja punschen vill jag lofva? ete. Hr Lybecker proponerade konung Carl XV:g skål och i vackra ordalag prisade fan vår vänsälle konung. Hurrarop och fanvfarer följde. Bland rätterna måste jag nämna, att en sådan utmärkt väl lagad sillsallad med riktigt näckebröd har jag ej smakat på många år. Hvarföre skulle vi ej ha alla våra nationalrätter såväl som tysken? Ursäkta, hr redaktör! Hänförd af gårdagens smakliga måltider, kom jag att tänka på en svensk restauration, och om någon företagsam landsman i eder störa stad önskar förtjena penar, bed honom komma hit och sätta upp ett godt ök. I dag kan jag ej få för pengar hvad jag i går hade för intet. Men nej, jag måste sluta midt uppe i köksillusionerna, ty sannerligen har jag tagit edra läsares tid för mycket i anspråk. Sällskapet återvände i vagnar sent på aftonen och, förtjust öfver dagens nöje, har man redan börjat göra arrangementer för en annan utflykt. Med sann högaktning Ola Pehrson. — Ett besök I Katakomberna i Paris, Göteborgs-Postens Pariser-korrespondent, som på samma gång som medlemmar af Kjöbenhavna arbetareförening gjorde ett besök 1 katakomberna, skrifver härom följande: Man samlas på den lilla darska restaurationen och så bär det af i spridda hopar till barriere dEnfer, der nedgången är. Ett ominöst namn för öfrigt på ingången till de dödas stad. Jag skulle vida föredraga att få hamna vid barriere de Ciel, men så går det när man följer med hopen. Vi taga således den breda vägen, boulevard Montparnasse, och äro snart framme vid målet. Hvar och en. förser. sig. med ett stört stearinljus, det är nemligen mörkt nere i underjorden;-men se hvilken massa menniskor! En tvåhundra menniskor inne på gården, Bom prata och skratta och vända ut och in på rockårne för att icke få stearinfläckar på dem. Men nu börjar nedfärden. En lång trappa; 90. steg, leder ned i djupet. Här börjar en smal gång som endast tillåter oss att gå en och en i ender. Men se denna egendomliga anblick. ..Gången slingrar sig i flera krökningar och genom någraförfallna hvalf kunna vi se dem som äro långt före oss. Det är som en lång orm skulle slingra sig fram, der vi komma i en oändlig gåsmarsch, hvar oeh en med. sitt ljus.i handen. . Gången är hvälfd och murad. Här och hvar synas igenfallna sidogångar, men man får ej beträda dem. Rakt fram, endast efter som föraren visar oss. Allt efter som vi vika af haffa gångarne sina egna nämn efter de gator och qvarter ubder hvilka de löpa. Se här komma vi till sjelfva likkällrarne; i manshöga trafvar, som vedstaplar, ungefär, ligga här benen symmetriskt ordnade, och afskallarne bildas bårder och listverk. Inskriptioner här och der gifva tillkänna på hvilken kyrkogård de blifvit hopsamlade. Paris har nemligen haft flera kyrkogårdar som vid de allmänna rifningarne och planeringarne fått försvinna, hvarvid benen blifvit hopsamlade och förda till katakomberna. De yngre först, de äldre sist, allt efter deras ålder i tjensten?. De första taflorna bära olika år på 1850-talet. Derefter komma vi längre tillbaka 1 tiden. Efter att hafva passerat 20och 30-talet finnas här åtskilliga med 1804; om en stund äro vi vid 1792. Här bafva vi revolutionsmännen. Flera taflor bära inskriptionen: Hopsamlade efter den och, den striden vid Tuilerierna och vid andra platser. Här och der äro äfven taflor med åtskilliga tänkespråk och sentenser uppslagna. Men hvad nu? Har äfven svenskan hittat hit ned. Jordens oro viker, för den frid som varar, Grafven allt förliker, Himlen allt förklarar ? Under en fransk vers följer åter ett tänkespråk : Intet lif utan död, ingen död utan lif Nederst fidna vi förklaringen: ?La vieite du Prince Oscar de la Suede le 7 Mai 1867.7 Den är således af helt färsk datum denna inskription, och troligen den nyaste. Men man kör oss oupphörligt framåt. 1786 är det tidigaste årtal vi opptäcka. Nu äro vi åter vid en trappa och uppstigandet begynner. Det går litet långsamt, ty alla skola räknas, att ingen må haqvarglömte der nere i djupet. Vid utgången orringas vi af summor och barn, som med en ihärdighet utan hejd skrika: Skänk mig ert ljus! Skänk mig ert jus! — Nå så tag det och sprivg då, din lilla gamin ! Efter 20 minuters vandring ?i mörko lande befinna vi oss åter i dagsljuset, men hvar, det ir frågan. Rue Dareau heter gatan, ja det blef man icke mycket slug på. Det är blott attgifva ig i väg på måfå, men redan i hörnet af nästa sata märka vi att man fört oss. utåt fortifikatioerna till. Det blir således lång väg hem, men let får icke hjelpas. — För jagtvänner. En hr Pertuiset i Paris mar för afsigt att till nästa år anordna en jagt vå lejon och andra rofdjur i Afrika samt uppe vanar jagtälskare från alla länder att deri debaga. VWVilkoren för anteckningen är följande: ana fm KN daltnanena 2 oc on Fog