Aftonbladet – 25 juli 1867, sida 3

— Storfiskets idkare och deras plägseder. Härom läses i Marstrands Tidning: På de fartyg, å hvilka manskapet utgöres af lejdt folk, plägar förtjensten gå till delning lika mellan besättningen och rederiet. Skepparen erhåller, utom sin halfva part i fisket i likhet med folket, viss månadshyra och dessutom understundom procent af förtjensten. Folket kan ock, som nästan alltid är fallet å norska skutor, erhålla månadspenning, nemligen 1 å 2 spdlr. Kock hålles af rederiet ensamt och erhåller 25 å 32 rdr. Ved och lysningsämne bekostas jemväl af redarne, som dessutom ensamma måste bära hela kostnaden för redskapen och fartygets underhåll, uppgående, i anseende till den ofantliga risken, stundom till flera tusen rdr. På fiskefartyg, som eges af fiskrarne sjelfva, förefinnes ännu, åtminstone på Jeddersfartygen, särdeles egendomliga plägseder i afseende på fördelningen af intägten för fisket. Den större deJen at besättningen är nemligen på samma gång delegare i fartyget till 12:del hvardera och kallas hellottemän. Öfriga manskapet, förhyrdt af de icke medföljande delegarne — oftast en eller flere — i förra fallet svarande för 2 lotter, — salteriidkare eller andra personer, som lagt ut? för skutan, d. v. s. förskjutit penningar med rättighet att få hålla tre man i stället — kallas halflottemän, hvilkas aflöning förnämligast består utaf half lott i fisket. Som 2 å 3 lotter, utom lotten för hvar man, afsättas särskildt till fartygets underhåll, få dock dessa halflottemän, icke så stor andel i fångsten som deras gelikar på de fartyg der allt manskapet är förhyrdt. Men de erhålla dock, på allas bekostnad, ett slags vederlag, i det dels vanligen 5 rdr tilldelas dem i handpenning — hvilket dock stundom eger rum på de fartyg, der icke redarne åtfölja — och dels tillåtas de fiska uteslutande för egen räkning med 25 krok hvardera. Den fisk som sålunda erhälles kallas dank? eller ?slabbfisk? och märkes, vid det den klöppas? in, medelst en skåra eller klyfning i eller vid stjerten. ?Fyllehund? benämnes en del Psamsfisk?, som fiskas för gemensam räkning med 200 samsbackor och märkes på ett eller annat ält för alt kunna särskiljas från öfriga fångsten. Intägten för denna sednare fisk användes uteslu tande till förskaffande af det kära bränvinet — hamn men icke då det behöfves eller vid det svåra arbetet med fisket. — Den bland manskapet, som har det säkraste uret och låter det gälla för skeppsur, får begagna klockekrokar. Han får nemligen binda fast en änsa? (tafs) med krok alit här och hvar på ställen, der backorna hopknytas. Den fisk, som fångas på dessa krokar, blir hans egendom och får sig ett märke i likhet med hvad förut nämnts om annan märk fisk. Det är dock ej härmed slut med denna märk ning. På en del båtar medtager man, en eller annan resa, då fisket är som bäst, en hundrakarl, Denne förstärkningsman, som naturligtvis ej är någon öfverdängare, får sätta sina 100 krokar, och hvad han med dem kan fånga och förse med sitt märke blir hans aflöning. En sådan hundrakarl fär vanligen göra kecktjenst ombord. Der kock är anställd utan bestämd månadspenning plägar hans aflöning ock bestå uti rättigheten att fiska med ett visst antal krok, då han jemväl får passa på med sitt särskilda märke, så att han kan taga ut sin rätt vid försäljningen af fångsten. Matordningen på fiskefartyg är vanligen: Till frukost: kaffe, oftast utan socker och grädde; och rågbröd, torrt, af en halftums tjocklek. Middag: supesmat, merendels af bönor eller ärter