Aftonbladet – 25 juli 1867, sida 2

— Nya Djurgårdsteatern uppförde i går för ata gången den länge omtalade parodien vå Afrikanskan, Ziguenardrottningen, af sigvaturen E., bakom hvilken en bland våra nest bekanta öfversättare för teatern döljer ig. Värdet af en dylik vitterhetsprodukt yeror egentligen på den grad af komisk kraft och burlesk uppfinning författaren besitter, och dess styrka är att söka, ej i en dramatiskt utvecklad handling eller följdriktigt tecknade personer, utan i det qvicka skämtet med den valda förebilden och uppvieandet af dess svaga sidor på ett sätt, som tillika oemotståndligt väcker vårt löje. (nom denna egendomliga konstart eger Sverses litteratur sedan gammalt några för sin uid utmärkta stycken i de parodier, som lutit ur Hallmåns ständigt glada och lekunde penna. Synbarligen är det hans maner som föresväfvat författaren till det nu ifrågavarande stycket; och detta gör derigenom från början ett egendomligt nationelt intryck på åskådaren. Redan i första scenen återfinna vi Hallmans skutskeppare och krögare, uppasserskor och. skänkjungfrur, och sedan utvecklar sig handlingen alltjemnt i hans anda, ehuru författaren ej besitter den odödligt glänsande humor, som belyser den gustavianske skaldens glada figurer. Emellertid vore det orättvist att frånkänna stycket qvickhet och godt lynne — egenskoper, som isynnerhet göra sig gällande i andra och tredje tabläerna, hvaremot slutet är mattare, till en del derför att operan sjelf i de två sista akterna lemnar föga ämne för en parodi. Naturligtvis kunna vi ej iogå på någon de: taljerad granskning af e:t parodiskt stycke, der sammanhang och dramatisk utveckling upplösts af och uppgått i burleskens enhet, der således enskildheten, det qvicka infallet, den roligt funna melodien, den befängda situationen betyda allt. Vi påpeka endast såsom styckets gledaste punkter scenerna mellan Lucas, Selika och Brask i den andra samt nästan hela tredje tablån. Enstor del af det roliga ligger i valet och arrangementet af melodierna, som i allmänhet tro rätt lyckade, samt i det uppsluppna återgifvandet, hvilket är högst förtjenstfullt, så hvad sång som spel beträffar. Skulle vi bland de medspelande särskildt utmärka några, vore det desamma, som den talrika publiken i går inkallade efter styckets slut, hr och fru Bergström, innebafvare af de båda zigenarnes roller. Äfven. hr Warberg som hjelten, skutekepparen Brask, sjöng sitt parti med god hällning och sinne för det parodiska i de större arierna. Ikostymoch dekorations-väzg var jemförelsevis mycken lyx utvecklad, och hr Selinders elever förhöjde med sin smakfullt arrangerade dans glånsen af den fjerde tablåns fest. Huset var i det närmaste utsåldf.