Aftonbladet – 24 juli 1867, sida 2

— Humlegårdsteatern hade i går samlat en talrik publik, synbarligen ditlockad af nyfikenhet att lära känna den nya Offenbachska operetten Herdarne eller Amors skälmstycken, med text af Crtmieux och Gille. Om någon af åskådarne ditkommit med nägra förväntningar, så torde de ha blifvit betydligt svikna. För oss och säkerligen för det stora flertalet var deremot denna föreställning endast egnad att bekräfta en sedan länge stadgad öfvertygelse, den nemligen, att hela detta operettmaner numera är, såväl hvad musik som text beträffar, det odräglisaste och mest lösligt hopsatta mischmasch man kan få se. Detta framstår alira tydligast på svensk scen, der dessa stycken dels redan i öfversättningen beröfvats en stor del af sina ordlekar och anspelningar, dels vid återgifvandet förlora den öfverdrifna prakt och den franska verve, för hvilka de alldeles särskildt äro beräknade och som ensamma förmå att något öfverskyla deras fullkomliga haltlöshet. Dock må vi rörande operetten IHerdarne erkänna, att den åtminstone i musikaliskt hänseende står något öfver Blåskägg, hvilken den deremot är underlägsen i dramatiskt, om man vid sådana hoplaskningar ens kan använda detta ord. Stycket spelari tre akter, hvilka hverdera utgöra ett af de andra oberoevde helt ; och vi finna sålunda redan de första dramatiska fordringarne upphäfna, hvartör hvarje försök att analysera dessa tablåer eller hvad man vill kalla dem vore fullkomligt förspild möda. På uppsättningen och utförandet äro ganska mycket arbete och kostnad nedlagda, ehuru naturligtvis ingen svensk teater kan i detta hänseende rätt återge dessa den modernaste Paris-konstens alster. Det vore önskligt att de Offenbachska 8. k. operetterna snart spelt ut sin roll hos oss; och efter de bådasednaste profven af dem, Riddar Blåskägg och Herdarne, torde man äfven kunna hoppas något dylikt. Vi svenskar ha för mycket sundt menniskoförstånd för att på längden låta dessa barnsliga gallimatiasalster smaka oss väl. ——