Aftonbladet – 23 juli 1867, sida 3

ega ledningen af tidningarne, de, som hvarje dag eller hvarje vecka lemna allmänheten de underrättelser, som den af dem emottager, blifvit en sö vigtig korporation för oss elle, att vi gerna kunna säga, det de ha en ej mindre giltig rätt än andra till rummet och värdigheten af att bilda ett särskildt yrke. Dessa män äro icke mera desamma, som för ett sekel sedan, kanske ledda af någon profetisk instinkt och lefvande långt skilda från den stora allmänheten samt ryktets kända och erkända stigar, utkastade grunderna för det journalistiska systemet. De äro nu män, som åtagit sig uppdraget att hvarje morgon tillfredsställa ett af samfundets främsta behof, och vi våga påstå, att det ej finnes något samhälle, der detta be hof icke existerar (bifall). : Journslistyrket rekryteras bland den lifliga och krafifulla ungdomen, som vet att arbeta utan rast på uppfyllandet af förpligtelser, hvilka eriordra på samma gång stora själsoch kroppskrafter. Men det är också ett yrke, som ungdomen hoppas utten gång ha bakom sig. Ett stort antal af de män, som tillhört pressen, hafva uppnått de högsta platserna inom samfundet, litteraturen och siaten (bifall). De tj.nster, som journalismen gör, äro ovedersägiga. Man kan ej underlåta att deri se ett af vårt tidehvarfs under, då man betänker den ständiga ström af underrättelser om politiken och vetenskapen, de talrika källor tiil belåtenhet och nöje för den stora allmänheten, som härflyta från den periodiska pressen i allmänhet och tidningarne isynnerhet (bifall). Journalismen har i våra dagar blifvit en oförstörbar kraft. Pressen har sedan två eller tre generationer tillbaka utöfvat ett mäktigt inflytande på detta Jand; men den krets, inom hvilken dess handlingar verka, har på sista tiden erhållit en ofantlig utvidgning. Pressen, som till principen endast var den bildade klassene egendom, har blifvit till folkets arfvedel. (Långvariga och stormande bifallsrop.) Tidningen, med dess nu gällande billiga ris, är tillgänglig för alla dem, som äro i esittning af undervisningens första elementer, och just de, som spela: en roll i det offentliga lifvet, äro mer än alla andra skyldigga att vara erkänsamma mot den periodiska pressen (bifall). Vi äro skyldiga densamma erkännande, derför att det är isynnerhet vi; som ha tillfölle att erfara och märka de ofantliga politisra och offentliga välgerningar, som pressen utöfvar. Det är ej för mycket sagdt, då vi påstå, att en populär och väl ledd press uppträdande i väsentlig mån modifierar arten af förhållendet mellan -de styrande och de styrda (bifall). Lydnaden är i våra dagar ej längre en passiv och blind pligt (bör! hör!). Lagen, regeringen, den lagstiftande statsmaktens handlingar underställas genom tidningarne alla samhällsmedlemmars bedömande och upprätta nya band af intresse och vänskap mellan medborgarne och den offentliga myndighet, under hvilken de lefva. Dessa band ge ny kraft åt samfundet och landets vördnadsvärda institutioner (bifall). Pressen gör äfven oss, offentliga män, mycket värdefulla personliga tjenster, och man kan tryggt påstå, att dess fördelar äro af ett ofantligt värde för medlemmarne af parlamentets båda kamrar, då man gör sig reda for de lyckliga förändringar, den låter deras yttranren undergå under den korta tid, som ligger emellan improvisationen och talens tryckning i tidningen (munterhet). Jag befinner mig här på ett ömtåligt område, men jag påstår säsom förvisso sannt, att stenografens skicklighet gör de tal, som hållas i parlamentet, betydligt bättre i afseende på grammatik, uttryckets riktighet och logiska gång, i det han af. klipper all.onödig utbredning. Men förutom denna skuld siå vi i en ej mindre förbindelse hos, icke referenterna, utan skriftställerne i tidningarne. Jag erkäoneröppet, att jag ej vet, huru vi skulle bete oss utar dem (gillande). Deras upp muntrande, deras beröm äro för oss af mycket stort värde. De understödja oss i behofve:s och svårigheternas stund. Men jag försäkrar eder, att hvad mig angår — och jag tror att allade, som deraf haft någon erfarenhet, skola säga detsamma som jag — jag sätter ett högre värde på deras kritiske omdöme än på deras tadel (hör!). Föröfrigt, kritik eller tadel, hvem är den man, som någonsin kan finna sig deraf sårad? Om kritiken eller tadlet äro orättvisa, kunna de icke skada, om ej den, till hvilken de äro ställda, är beröfvad all karaktersstyrka (hör! hört). Omde deremot äro rättvisa, är deras värde oskattbart. De blil då en spegel, i hvilken man upptäcker eller lär känna hved inen anvars aldrig skulle fått veta, Derigenom Jära vi medlen att ändra våra fel, att undvika de begångna irringarne, att göra våra talanger, hvilka de än må vara, mera gagneliga för våra medborgare, att uppfylla — jag säger icke mera fullständigt, uten mindre ofullständigt — de svåra förpligtelser, som försynen pålagt oss. Hvar och en, som skrifver i en tidning och isynnerhet i en vigtig och mycket inflyrelserik tinding, har sig ålagdtett i alla afseenden svårt värf. Ännu mera, detta värf har faror för honom sjelf vida mer än för den stora allmänheten på grund af det ansvar, som han ständigt kävpner hvila på sig, under det han skrifver, ett ansvar, för hvilket han aldrig har tid att göra sig reda, som härflyter från offentligheten och hvilket vi sjel:va ofta erfara under uppfyllandet af våra pligter. ; Koriligen journalistens göranden äro för ! oss ovärderliga. Samfundet har dem att. tacka för mycket, som förskaffar det undervisning och framåtskridande genom tidningens medium. Men ingen är dem mera tack skyldig, än de, som å pressens sida äro föremäl för en fri, uppriktig och till och med fiendtlig granskning. Det ligger mig personligen mycket om hjertat att få erkänna min skuldqvat. Jag har ej för afsigt att öfverdrifva, och jag tror mig icke hafva öfverskattat pressens ofantliga, oberäkneliga vigt i hvad som rör samfundet i dess helhet (Hörl!). Det tillhör icke mise att minutiöst beteckna preg