Aftonbladet – 22 juli 1867, sida 2

STOCEHOLM den 22 Juli. ; För ingen är den sista katastrofen i Mexiko så obehaglig som för Frankrike. Den har grnligare fäst verldens uppmärksamhet på det stora politiska fel kejsar Navoleons regering begått och det nederlag len lidit genom expeditionen till Mexiko. Den underdåniga majoriteten i lagstiftande såren må ha nedhyssjat Jules Favres yttranden så mycket som helst, si finner dock ans förklaring, att Maximilians blod kommer öfver Frankrike genljud öfver hela Europa. Kejsaren har skänkt Rouher etthederslegionens storkors i briljanter, för att derigenom uppmuntra honom att fortfarande spela rollen ar syndabock och söka inbilla korttänkt folk att han under den nyligen hållna kinkiga debatten rörande mexikanska fråsan vederlagt oppositionens anmärkningar; men härmed är föga vunnet; ty alia i någon mån oberoende tidningar förklara, så tydligt som det under förhandenavarande omständigheter är möjligt, att Rouher är en lögnare, att hans yttranden nu stå i den fullständisaste motsägelse mot dem han i samma sak fällt för ett och annat år sedan och att han derigenom frånsagt sig hvarje anspråk på trovärdighet. Annorlunda kan näppeligen heller omdömet om kejsar Napoleons främste minister utfalla i andra länder. Det är sålunda t. ex. för ingen delsannt alt ändamålet med den mexikanska expeditionen endast varit att efbjelpa några fransmäns besvär och klagomål, att konventionen i boledad var en fälla och att Frankrike lemnades i sticket af sina allierade (England och Spaniez), men måste det oaktadt gå framåt, Sådant kallas att vända ut och in på den historiska sanningen. Epogland och Spanien hade pernniogfordringar att indrifva i Mexiko. Frankrike hade knappt att foråra 1 million piaster. Deremot hade en finansiel äfventyrare vid namn Jecker försträckt Miramons prestoch militärparti 600,000 piaster för ati bekämpa de liberala, och pär Miramon dukade under, hade han af denna försträckning formulerai ett fordringsanspråk på den liberala regeringen af 12 millioner piaster. Denne Jecker vände sig till grefve Morny i Paris, utJofvende en riklig provision, om hans skuld kunde indrifvas ; schweizeren Jecker blef i sammanhang härmed naturaliserad som fransk medborgare och franska regeringen upptog såsom egna hans fordringsanspråk på hela den liberala regeriagen i Mexiko. Den fransk-engelsk-spanska expeditionen hade biott det ofticielt uttalade ändamålet att indrifva skuldfordringar och att för sådant ändamål lägga beslag å tullkassorna i Veracruz och Tampico. När England och Spanien märkte, att detta för Frankrike endast var en bisak, afslöto de i Soledad ett fördrag med general Doblado, Juarez fullmäktige, hvilket äfveo biträddes af den franske öfrerbefälhafvaren, som icke kände sin regerings hemliga planer. Men då dei Veracruz landsatta trupperna skulie bli stående på mexikansk jord, tills fördraget blifvit ratificeradt af vederbörande regerinar och då trupperna utsattes för svår sjukighet, om de skulle under denna tid stå qvar i de låga kusttrakterna, så medgaf mexikanska regeri gen, att de skulle få passera de nästan oivtagliga bergpassen, och uti konventionen i BSoledad, artikeln VIL bestämdes tydligt och klart, att trupperna skulle af nyss nämnda grunder få intaga ställningar vid Tehneean, söder om Puebla, tills ratifkationersa blifvit utbytta, ?likväl med högtidlig förpligtelse från alla tre makternas sida att i händelse fördraget icke skulle ratificeras, de ifrågavarande trupperna genast skulle lemna höglandet och draga sig tillbaka utanför bergpassen på låglendet, innan de vidtoge några andra åtgärder?. Kabinetterna i London och Madrid drogo sina trupper tillbaka, sedan de ratificerat fördraget i BSoledad. Franska regeringen deremot vägrade ratifikation, och franska öfverbefälhafvaren vägrade helt enkelt att i enlighet med 7:de artikeln uti konventioaen i Soledad intaga sin förra ställning på andra sidan bergspassen; utan marscherade framåt till Puebla på vägen till hufvudstaden Mexiko, men blef utanför Puebla slågen af mexikanske generalen Zaregoza och måste skyndsamt draga sig tillbaka, Derpå utskickades marskalk Forey ifned en större armå för ati förskaffa upprättelse åt Frankrikes kränkta nationalkänsla? och upprätta den mycket omtalade romaniska dammen mot den germaniska racens framåtträngande. Konventionen i Soledad var sålunda ingen fälla? för Frankrike, såsoro Rouher påstått, och Frankrike måste icke fortsätta företsget. Det ville icke draga sig tillbaka såsora Eagland och Spanien, ty det napoleonska kabinettets 7stora civilisatoriska id? bestod deri, att räcka handen åt upprorsregeringen i nordamerikanska slafstaterna och att sedermera decembrisera Nordamerika i katolicismens och slafveriets intresse. Des torde icke dröja länge innan Napoleon III anser sig nödsakad att uppoffra denne minister, som i fråga om den inre politiken representerar stillaståendet, förvägrandet af hvarje liberal reform och i det yttre, det likgiltiga åskådandet af de vigtigaste och för Frankrike betydelsefulaste politiska förändringar. Utom de liberala jär det bland sjelfva napoleonisterna ett starkt krigeparti, som vill störta Rouher. Man känner att det snöpliga slutet på mexikanska affären och händelserna i Tyskland förlidet år i franska allmänhetens tanke utgöra gtora förödmjukelser för Frankrike. Marskalk Niel försäkrar oupphörligt Napoleon, att franska armen i höst kan vara fuliständigt beväpnad, reorganiserad och slaglärdig och framhåller oafbrutet den åsigien att Frankrike nu mäste vinna någon stor seger för atticke alit skall gå förloradt. I det med gårdageos post hitkomna 15 Juli häftet af Revue des deux rmondes förekommer uti den politiska öfversigten följande: Vi skulle icke ha något skäl att lyckönska oss till de furstliga besöken i Frankrike, om de hade föregåits och efierföljts af handlingar, liknande dem, midt emellan