Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

ningen, på det icke skenet från facklorna skulle kunna förråda deras närvaro. Ehuru expeditionens chef trodde sig säker att icke möta något obehörigt öga på sin underjordiska väg, kunde likväl slumpen, som gifvit honom nyckeln till denna labyrint, bedraga honom, och Passe-Partout lade vigt på att alltid vara beredd till och med mot slumpen. Af försigtighet hade äfven la Cigale och hans oskiljaktige följeslagare, den lille Mouchette, blifvit qvarlemnade som vakt på botten af brunnsöppningen. Den hederlige jätten hade haft mycket svårt att icke svara på de talrika frågor, de upprepade spörjsmål, som mäster Monchette ställt, på honom sedan en digg halftimma. Men hans tystlåtenhet utgjorde hans enda skydd mot pojkens list. Han sökte värna sig med föregifvandet af den fullkomligaste okunnighet om Passe Partouts afsigter. Mouchette blef ond; men på samma gång han förargade sig öfver sin jättelike väns ärlighet, kunde han icke annat än inom sig värdera : honom derför, alltefter som han såg denne kringgå de listiga frågorna och leda hans förtviflade nylikenhet på villospår. Ett ögonblick lyssnade kolossen och svarade icke på Mouchettes prat. Ett uttryck af oro visade sig på hans lugna ansigte. Med ena handen höll han det ostyriga barnet stilla och gjorde honom med den andra ett tecken att lyssna. Det var just samma ögonblick då den stackars herr Piquoiseux lossat kedjan ocn betagit de Osynlige, eom nedstigit i brunnen, alla medel att åter komma upp på gården till Modige Haren. Barnet förstod honom och teg.