Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

Det var med ett ord en utgångspunkt för en af dessa underjordiska gångar, som de goda parisarne trampa under sina fötter uten att bafva den ringaste aning derom. Denna gång förenade sig omsider med den gomla rännilen från Menilmontant, som fordom ver så vigtig, men numera råkat i allmän glömska. Vid bvad tid och af hvem hade denna gång blifvit omgifven af murar? I hvilket ändamål hade den blifvit hvälfd? Ingen hade någon aning derom, emedan arbetet förskref sig från den gråa forntiden. Det var utfördt med den yttersta sorgfällighet, och trots dess djup under jordytan cirkulerade luften med största lätthet. Sedan ett århundrade hade måhända ingen mensklig fot nalkats denna bortglömda bäck. Slumpen ensam bade, i anledning af undersöknivgarne i och för affären vid Belleville, rörande hvilken herr Jules, den fordne chefen för säkerhetspolisen, och grefve de Wearrens, chefen för de Osynliges sällskap, befunno sig i öppet krig med hvarandra, uppenbarat dess tillvaro för den sednare. Man inser hvilken fördel en man af hans kaliber skulle kunna draga derutaf. Grefve de Warrens glömde ingenting och försummade ingenting. Allting blef för honom en fördel. Allt blef i bans skickliga händer ett fruktansvärdt vapen. Men, trots all den vaksamhet och verksamhet de Osynliges ingeniörer utvecklat, hade man ännu icke upptäckt bäckens källa. Passe-Partout, San Lucar, Mortimer och Martial Renaud hade framträngt temligen långt i gängen. Af ren försigtighet bade de passerat krök