Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

Det var fruktan, den låga och vidriga räddslan, feghetens moder. Piquoiseux hade förbrukat hela sin energi i det sista försöket till motstånd. Han väntade att den okände ännu en gång skulle tala, utan att veta hvad hen väntade, CTiden är inne!4 sade det svarta spöket, som derpå långsamt gick fram mot den olycklige, hvilken icke längre bade nägot medvetande om hvad han såg, fattade honom i höfterna, lyfte honom med en kraftig ansträngning, bar hovom till brunnen och störtade honom på hufvudet ned i det mörka svalget med orden: Dö, förrädare!4 Mon hörde det dofva ljudet af en kropp som föll på de fuktiga stenarne. Derefter ingenting vidare. Domaren, bödeln, den okände, som dittills icke gifvit något tecken till lidande eller svaghet, vacklade nu och nödgades med båda händerna gripa fast uti brunns kanten. Straxt derpå föll han sanslös till marken. Blodet flöt ymnigt ur fyra sår. Dessa fyra sär härledde sig från herr Piquoiseux fyra pistolskott. Och domaren, bödeln, den okände, ledamoten af de Osynliges sällskap, hade icke fallit förr än han fullbordat sitt värf, förr än han verkställt sin ordres. XLVII. Guds gissel... djefvulens gissel. Den af la Cigale upptäckta öppningen befann sig, som man vet, ungefär tjugufem måtres under jordytan. Dess höjd var sju fot och dess största bredd fyra fot,