Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

döda sig utaf honom!4 och rusade derpå med högt lyftad mankill mot sin motståndare. : Ett skott smällde. Den hand, hvarmed herr Jules sekreterare hållit sitt farliga vapen, nedföll maktlös utåt kroppen. Demon!4 vrålade han; jag ekall ändå undslippa dig.4 Han gaf eld; efter hvarandra slungade de fyra revolverpiporna sina projektiler mot den okände. Denne rörde gig icke mer än om herr Piquoiseux roat sig med attskjuta sparfvar. En minut qvar! Bed!4 Den olycklige spionen, sårad, afväpnad, fann sig förlorad. Vapnet, som för öfrigt ver onyttigt, föll ur hans händer, Han sjelf sjönk ned på knä. Det var ett besynnerligt och förfärligt skådespel att se dessa män, af hvilka den ene, på samma gång domare och bödel, tömde lifvets timglas för den andre, som kände sig oåterkalleligt dömd. Detta insåg han så fullkomligt, att han icke ens en sista gång försökte att beveka sin motståndare. Med stela ögon blickade han omkring sig utan att se. Två eller tre ångestfulla rosslingar trängde sig fram mellan hans konvulsiviskt sammanpressade läppar. Man skulle nästan velat säga att denne hädare, som nyss gäckats med bönen, försökte att bedja. Den eländige bad icke, och likväl undföll honom det enda ordet: Min Gud! Men det var hvarken ånger eller tro som ipgef honom detta ord.