Aftonbladet – 19 juli 1867, sida 3

KA TULUDLEGULIDIIVIAD åk (ISVESe uu. På det den liberala protesientismen må vara vuxen sin uppgift, måste den enligt Påecant uppfylla tre vilkor: 1) Den måste vara frisk och fullt liberal; Den frukte ej att sätta sin popularitet på spel, i det den visar sig för mängden som för de bildade i sin egen drägt; den ege fullt förtreende till sin princibs kraft; den räkne på slla samtidas, äfven de ortodoxas, andliga sambehof, på likheten i deras sträfvanden, på den gemensamma synpunkt, ur bvilken de måste bedötna allting; den bäfve ej för de konseqveuser, med hvilka man hotar densamma, för den anarki och ödslighet, för hvilka man utsätter folket, liksom otron nu ej vore allmän, liksom man hade att välja mellan ett gamrmmalt ännu blomstrande regemente och en ännu lätt uppskjutlig revolution, liksom ej den lägste troende i vår tid bure i sig en liberal teolog! 2) Ligger mycken vigt på, att man närmare sluter sig till den kristna traditionen i hvad hon i sig har lefvende, fruktbart, Oförstörligt. Man lemne ej ortodoxien monopolet att för sig åberopa traditionen. Vi ba ej att börja en ny mensklighet, vi bs blott att fortsätta den gamla, Vi äro, vi måste bli våra fäders arftegare. De ha fört den religiösa erfarenheten till den punkt, på hvilken vi gripa den. Uppfylla, ieke upplösa, vare lösen. Må vi svara på de frågor man ställer för oss och dra nytta af de svar seklerna lemnat. Hverför skulle ej forntiden höra oss? Vi äro bättre rustade än andra för att skilja bokstafven från anden, det religiösa lifvet från de former, som än beskyddat, än fördunklat det. Hved färskildt det ursprungliga evangeliet beträffar, så äro vi så mycket säkrare att intränga 1 hjertat af Jesu lära och liksom tillträda dess andliga arf, som vi ej ha betänkande att skilja det tillfälliga från det väsentliga. Vi Iha ingen möda att i hans odödliga språk och andra dylika upptäcka den fruktbara källan till hela kristna utvecklingen, hvad som eldat en Augustinus, Hieronymus, Gerson, Luther och alla fromma själar. SlutliSR äro vi friare än andra ej blott att uppatta de kristna traditionerna, utan äfven att i främmande öfverlemningar upptäcka de spridda fragmenterna till. vår gudomliga genealogi. Må vi derför akta oss att åt våra motståndare öfverlemna den historiska traditionens outtömliga guldgrufva. Det skulle göra oss vanmäktiga och ofruktbara. Hvarför ha så många nyare tidens religiösa försök (deistiska, frikyrkliga ete.) strandat? Om man förkastar den legendartade traditionen, så gör man det ej för att anta en mindre fruktbar lära. 3) Men hvad den frisinnade protestantismen framför allt har af nöden för att segra, det är ådageläggandet att den eger en djupare frombet än förra tidernas, än motständarves. Vi förebrå de ortodoxe deras otro på sanningen, och vi ha rätt. : Men de förebrå oss brist på fromhet, ha de sä alldeles orätt? De — åtminstone de bättre bland Å voor tll AN eer. le on ek nid an nid en dem — vilja framför allt vara religiösa, d. ä. stå i rapport till en verklig och lefvande Gud, som. meddelar sig och åt hvilken man kan meddela sig; blott för att ej förlora denne, hålla de så varmt om de gamla traditionerna, för hvilka de egentligen i och för sig ej mer ha något hjerta. Visen dem en sådan Gud och en denne Gud värdig Jefnad, su skola de vinnas för er kritik; men kunnen I blott visa dem några lärofelaktigheter mindre, så bli de trogna sitt system, emedan det ger dera kraft och frid. Hur bar en gång kristendomen besegrat polyteismen? Väl kritiserade hon oraklen, deras gudar och gudinnor; men denna kritik fanns redan långt förut och bade intet uträttat. Dessutom bade kristendomen sjelf en legend och mytologi, som utmanade kritiken. Hvad bestämde då dess seger? Det var den religiösa och sedliga öfvermakten. Gud hade nalkats och hvilken Gud? En helig och en fader. Menniskan höjde sig; sedliga lifvet undergick en underbar förvandling ; menskoidealet blef större, fördjupadt och förenadt med Gud. Öfverlägsenheten lyste alla i ögonen — hvad betyäde litet mer eller mindre mytologi? Likaså var det med reformationen. Verkliga orsaken till dess seger var ej kritiken af romerska villfarelserna och missbruken, uten den nya väg, på hvilken hon ledde religion och sedlighet, då hon åter satte individen i direkt beröring med Gud och derigenom gjorde samvetet till det religiösa lifvets stödjepunkt och den troende till den ende presten. Hon gaf menskligheten ett högre religiöst ideal. Hon har i stället för det storartade idealet af en S:i Bernhard, en Frans af Assisi, en hel. Dominicus satt den enkla och ssnunt menskliga typen af en Calvin, Luther, Melanthon, Coligny, Mornay och må vi nu tillägga en Lincoln. end sidan ett heroiskt, men konstladt lif, ä der andra ett helg.dt menniskolif med sin? mängfaldiga inveeklade och stridiga för pligtelser. Sedan denna tid är revolutioner fullbordad, man måste blott utveckla henne. Öm reformationen tidigt uppehölls i sir framgång så glömme man ej, att hon så mångfaldigt grumlade sina egna principer att särdeles hennes sedliga menskoid:al bi behållit något irångt, ett osäkert vackland mellan den gamla asketiska (verldsbatande och den nya typen. När protestantismer en gång vet hvad den vill, när den mer sin tradition förenar en id om menskan som, om än så reel, blir mer religiös ä Iden äldre, en id om Gud och hans uppen I barelser, hvilken mer motsvarar tingens er kända ordning, då kan man hoppas, att de skall på nytt börja sitt segerlopp. ENTRE SEN DANMARBE. På nuvarande konselipresidenten läns