Aftonbladet – 19 juli 1867, sida 2

STOCKHOLM den 19 Juli. — Det sätt, på hvilket våra landshöfdingar i allmänhet och eärskildt de i en del af de norrländska länen sköta sina förtroendevärf, är väl egnadt att påkalla den allmänna uppmärksamheten. Den förfärliga nöd, som nu hemsöker vidsträckta delar af Vesteroch Norrbottens län, har icke kommit oförberedd. Den regndigra förra sommaren för orsakade att höskörden blef ringa och förskämd samt spanmålen lätt och svag. Följden blef först allmän foderbrist, hvartill vidare kom sjukdom bland hästar och boskap samt brist på spanmål. Afsistnämnde vara kunde tillräckliga förråder för vintern ej anskaffas, och då en stor del af boskapen dött af svält, har folket sett sig nödsakadt att söka sin föda i onaturliga näringsämnen, såsom bark, höboss och kadaver af döda kreatur, ett tillstånd så bedröfligt, att det endast kan öfverträffas af den olyckliga framtid, som förestår, då större delen af befolkningen saknar spanmål till utsäde. Hvilka åtgärder hafva landshöfdingarne i dessa län nu vidtagit till förekommande af så gräsliga lidanden. Sävidt man vet inga. Ålven sedan nöden redan i all sin förfärlighet inträdt, synes man hafva tagit saken temligen lugnt, förlitande sig på en Högre försyn och den enskilda spekulationen, utan att betänka att denna sednare i allmänhet är, vid mötande naturhinder, eller då sjöfarten icke kan begagnas, vanmäktig och särskildt i de norra orterna näppeligen torde ega nog pekuniär styrka för att afhjelpa så utomordentliga behof. Men det är icke endast i dessa fall som vissa länsstyrelser förete en klandervärd sorglöshet. Denna visar sig äfven, och har länge visat sig, i afseende på den skogsåverkan, hvarmed egennyttan så oförsynt hemsöker de norrländska skogarne, äfvensom med hänseende till det utrotningskrig, som under sistlidne och föregående vintrar förts emot elg och skogsfågel. Visserligen har med något skäl kunnat, till urskuldande för skogarnes hejdlösa förstöring, anföras saknaden af tillräcklig bes tjening för deras bevakning; men säkerligen hade förödelsen icke kunnat så allmänt och i den utsträckning som nu skett fortgå, om en kraftig vilja att afvärja densamma hos länsstyrelserna förefunnits, och om behörig uppsigt öfver deras underordnade utöfvats. Det skamlösa åverkningssystem å kronans skogar, som i årtionden utöfvats af vissa ökände, rika sågverksegare hade väl icke med sådan framgång kunnat fortsättas, om länsstyrelserna med verkiigt allvar bemödat sig att åtala detsamma och att genom åtalens fullföljande i det yttersta tillstoppa brottens kölla. När det berättats, att vissa underordnade skogseller kronobetjente af vissa klingande skäl låtit udda vara jemnt, hade icke undersökning bort anställas och de skyldige ateättas; men när har man hört sådant ske? På lika sätt med jagtöfverträdelserna. Ehuru skogslågeln hittills utgjort en af Norrlands iörnämsta naturförmåner, en förmån som bort desto mer omhuldas och bevaras, i samma mån skogsförödelsen förminskar fågelns tillhåll och hotar att tillintetgöra denna näringskälla, klagas allmänt från Norrland öfver det hänsynslösa sätt, hvarpå denna jagt bedrifves; och det berättas att i en trakt, der under förbudna tiden ett ordentligt utrotningskrig förts mot hjerparne, vederbörande länsman förklarat sig icke värda sig derom. — Så erfar man äfven från nästan alla län, der elgar finnas, huru dessa djur af tjufskyttar förföljas och dödas, utan att kraftiga åtgärder till brottens förekommande och de skyldiges äåtalande vidtagas. I Herjeådalen har innevarande vinter elgkött funnits öfverallt; i Wemdalen hafva till och med hundarne släpat stora stycken deraf kring gatorna. ?En tullt trovärdig Hedebo berättade mig?, säger en brefskrifvare till Hudiksvallsposten, att man hade reda på att 78 elgar voro fällda inom den trakten allena; men sannolikt hade dubbelt så många blifvit dödade, utan att man hade någon kunskap derom. Mänga personer hafva hela vintern nästan uteslutande sysselsatt sig med elgarnes utrotande, men mot sådana kommer nästan aldrig något åtal i fråga. Det har dock verkligen händt att beslag blifvit gjordt på ett par elgkroppar, då det ej kunde undvikas; men att den brottslige skall komma att dragas för rätta, derför behöfver han ej frukta.? Nu är klart att dylik laglöshet hvarken kan eiler bör vara obekant för en länsstyrelse; och lika tydligt är att, om tjenstemän, som genast vid bristande pligtuppfyllelse kunna afsättas, underlåta att beitra olagligheter, måste ansvaret derför drabba deras förmän. Man har ofta, och i sednare tider mera än förr, talat om, gagolösheten af de dyra landshöfdingsposterna; och hvarföre? Icke derföre att sådana embeten icke kunde vara behöfliga, utan derföre att-man af dem så ringa nytta ser, och emedan erfarenheten visat att länen, under det att deras böfdingar vistas på främmande ort, styras lika väl, d. v. 8. lika illa i d ras frånvaro, som när de äro tillstädes. Men skola dessa embeten bibehållas, och vili man verkligen att folket skall i deras innehafvare se något mera än några till folkets tunga tillsatte maktens satraper, hvilka representationen måste hafva sig angeläget att aflägsna, då måste de på helt annat sätt än hittills vinnlägga sig om sina läns välfärd; då måste civilministern och regeringen se till ej blott att endast dugliga män på dessa platser insättas, utan äfven att de, som der befinna sig, göra sin pligt. Kopisttjenst. Chefen för finansdepartementet har den 17 dennes till kopist i nämnda departeme ts expedition utnämnt e. o. kanbloton doratäödoea A T Hrio N