Aftonbladet – 17 juli 1867, sida 3

dige son veta att vrida förnuft och historia för att rättfärdiga dessa läror. Deröfver undrar ingen menniska. Tyvärr eger det samma rum hos de protestanter, som hämmats i sina sinnesriktningar genom princi pen af en ofelbar uppenbarelse. Man ser dem utveckla ett stort skarpsinne, en fullkomlig opartiskhet i den profana och vissa delar af kyrkohistorien ; de kunna ej nog afsky medeltidens och vår tids underverk; bibelordets och sunda menniskoförståndets evidens synes dem afgörande i afseende på kroppsliga närvaron i nattvarden, katolska prestväldet o. 8. v.; men så snart det blir fråga om protestantiska dogmer, så är bladet omvändt. Framtiden kan blott tillhöra den fria teologien, den liberala protestantismen. Men denna får ej vara endast negativ; den skulle då blott vinna sinnena för ögonblicket, men ej för framtiden. Den liberala pro testantismen vill grunda sin tro på samvetet; ur detta vill den hemta såväl lära som lif; den har ingen visshet, förrän den känner sig i fullkomlig samklang med detta, väl icke felfria, men enda reella orakel. Den heliga historien är i dess ögon blott det vördnadsvärda uttrycket för detta samvete; hon väcker, upplyser, stärker själen, men utan att ersätta eller beherrska samvetet. Den liberala protestantismen är lika öppen för hvarje framsteg, som trots någon, till och med den mest oberoende filosofi; om man i viss mening kan säga: den är fullfärdig, så skall den å andra sidan alltjemt tillväxa — dess största svaghet i motståndarnes ögon, dess stora förtjenst och dess stora styrka i våra ögon.?