Aftonbladet – 16 juli 1867, sida 2

Han nöjde sig med att gifva akt på de andre och låta dem sjelfve svara. Sir Mortimer tog ordet i sina kamraters namn. Förlåt, min käre Passe-Partout, sade han med den mest obesvärade enkelhet, förlåt; men under förutsättning att vi vägrade begifva oss ned i detta gapande hål — ren förutsättning, ty ingen enda af oss har den ringaste lust till en dylik vägran — antaget att vi vägrade, hvad skulle ni då göra?? Jag?? frågade Passe-Partout. Just ni.? Jag skulle gå ensam.? Godt. Och hvarför skulle ni gå ensam.? Emnedan min ed förbinder mig dgrtill.? — Förträffligt! Men, min vän, om er ed förbinder er att ensam löpa en fara, som ni påstår kunna blifva dödlig, hvarför skulle då vår heder tillåta oss att fegt öfvergifva er i en så kritisk belägenhet?? Träffadt!? skrek Mouchette. Ni har rätt?, svarade de osynliges chef. Jag ville en siesta gång sätta er vänskap på prof. Jag inser dess styrka och gifver vika. Frrramåt då!? trumpetade pojken helt triumferande oc! slog jätten på magen, hvilken stod beredd att med sitt förakt krossa den, som skulle draga sig tillbaka. Han märkte icke Mouchettes närgångna förtrolighet mer än om en fluga vidrört ho: nom med sin vinge. Då man beslutit sig för att gå f amå: eller rättare sagdt att nedstiga i djupet, förmanade Pasge-Pertout la Cigale att icke glömma något af hvad ban befallt honom. Var lugn, kapten, allt är i ordning?, svarade jätten. Jag stiger först ned, sade Passe-Partout.