Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 3

OR ASPIRE PE UMESTLETILISTAGEE — BERGE I ELER genomgår nu en afgörande kris. Vi känna det alla, och många, som utan att räknas till oss med intresse följa våra strider, känna det ock: det gäller på en gång vår tillvaro som kyrka och vår inverkan på verlden. År protestantismen i följd af den fria forskningen dömd att sprängas och på katolicismen och filosofien fördelas? Skall den bli en ortodox, ?troende?, ärbar, men isolerad och inflytelselös sekt, ungefär som de jansenistiska församlingarne i Holland? Eller eger den en lifskraft nog stark, och en organism nog böjlig, för att genomgå en ombildning, som gör densamma lämplig att bli en stödjepunkt för tidens religiösa och liberala sträfvanden? Dessa tendenser äro oförnekliga och de bära verkligen den antydda karakteren: de äro på en gång religiösa och liberala. Frankrike är, trots allt yttre sken, ingalunda katolskt; men det är icke heller mer irreligiöst eller materialistiskt. Väl går man nu i messan och uppfyller punktligt sina ?kyrkliga pligter?; Voltaires och Rousseaus generation har försvunnit; att ha religion? är nu en modesak såsom motsatsen var det för 40 år sedan; men man behöfver just ej tränga djupt för aut upptäcka, att den inre tron står längt efter den yttre formen. Qvinnorna tro på kyrkan och dogmen; deras isolerade, trånga uppfostran tillåter det; männen tro hvarken på kyrkan eller dogmen; deras vidsträcktare bildning, den allmänna tidsandan gör ett sådant försök omöjligt; de gå blott till det yttre efter och med. Vill detta säga, att i grunden ingen skilnad är mellan 18:de och 19:de seklen? Ingalunda. Nutidens fransman är böjd för religion; han känner att deri ligger en makt af betydelse, som stärker, tröstar, höjer, adlar själen, Hans hustru och dotter hemta i fromheten — det ser han nog — stöd, som han ej har; de känna bättre än han konsten att lefva och än mer att dö väl. Religionen skulle dock kunna ha rätt; men hvari? Detta svar sätter honom i förlägenhet. Ty att han, den liberale, sonen af 39, Cartesii lärjunge, den sanna och förnuftiga historiens fosterbarn, skulle tro på påfvens ofelbarhet, på den presterliga biktens verkan, på det invigda nattvardsbrödets förvandling, det är ett anspråk han ej kan drömma om, då dessa saker rakt strida mot hela hans sinnesbeskaffenhet. Han är ej katolik, icke ens i mildaste form. Han är heller icke mer kristen, om man härmed menar tron på Jesu guddom, :underverk 0. 8. v. Evangeliet är i hans ögon en historia som alla andra, det är naturlig och mensklig. Jesu lefnads skildringar från rationel synpunkt ha sista åren funnit millioner läsare, som, långt ifrån att förargas,! med jubel deri funno bekräftelsen på hvad de sjelfva länge tänkt. Denna skakning af den kristna byggnadens grundvalar har ej öfverraskat dem och de höra utan sinnesrörelse de ortodoxa försvararnes häftiga skrik. Men dessa i ett afseende så negativa, så kyrkofiendtliga böcker motsvara dock ä andra sidan vissa dolda positiva rörelser i deras själ; de inna deri med glädje vördnaden för heliga . föremål, känslan för Gud eller, om man hellre vill, sträfvandet mot det oändliga och eviga, aktningen för de stora religiösa skapelserna och för deras upphofsmän. Med ett ord: de ha sympati för religion. Äro de derför spiritualister? Ja eller nej ; ja, om man med spiritualism menar den obestämda aningen om ett oändligt väsen, om verldsalltets enhet, om menskans eviga l: j bestämmelse; nej, om man vill tala om en bestämd doktrin. Det ovissas omfång, säga de, är så stort! Så få saker äro vissa utom: den sinnliga varseblifningens krets! Striden herskar på alla tankens områden; hur skullel: en lekman, en affärsman, bringa ljus i ett : kaos, der teologi och filosofi kämpa. Icke:! tro, icke tvifla — begge är dem lika motbjudande. Sådant är allmänna tillståndet. Den dog-. matiska katolicismen räknar utom qvinnorna blott ganska få anhängare af öfvertygelse, men kyrkan fins till, hon existerar sedan länge; hon är den form, i hvilken religionen i Frankrike yttrar sig; man anslutersig helt naturligt till henne.? : Sedan Pecaut sålunda skildrat den allmänna situationen, påpekar han påsta en-l skilda framstående riktningar. Bå dens. kl. positivistiska filosofien; såvidt den förkastar :! allt öfversinnligt, har den, enligt P. föga utsigt till framgång, ty idterna om orsak och substans, medvetandet om ett oändligt! väsen, odödlighetens instinkt låta sig ej så ! lätt utrotas. Såvidt den hos menskan misskänner den väsentligaste och ädlaste driften, den efter ett evigt lif och efter framskridandet mot ett lefvande och gudomligt ideal, har den orätt; men såvidt den gär ut på att grunda öfvertygelserna och tendenserna! på det reala, på det, som vi i naturen, i menskorna, I historien kunna betrakte dis et sinnliga eller andliga erfarenherekt på de bin wär tids verkligt Å ternas väg, motsvarar den... st 11 behof. Denna tendens till realitet beteca: nar det yttersta målet i den verldsliga andens strid mot den presterligas, frihetens! mot auktoriteten ; den har ej blott en ne-l. gativ, utan äfven en positiv sida, den förpligtar oss att grunda tron på det lefvande, d. v. s. på den för alla tillgängliga, för en hvar begripliga auktoriteten. ; Äfven en motkristlig riktning gör sig gällande i Frankrike. En delaf hvad denna riktning bekämpar som kristendom anser P. ock böra förkastas, och anmärker: Det är af intresse att anmärka, att bland dessal. skriftställare träffas sådana, som böra räknas till de mest religiösa menskor i vår tid och stå närmast den evangeliska andan. Så fullkomligt ha de kristne vanställt evangeliet, att religiösa menskor äro i stånd att undandra dem alla sympatier, och så blinda äro de, att de i sådana motståndare ej se naturliga bundsförvandter, ja bröder.? Ännu ett samtidens drag framhåller Peeaut: de menskovänliga ansträngningarne till det sociela lifvets törbättring, det glödande nitet att lyfta de fattiga klassernas materiella och moraliska lott, ett nit som i brist på en gemensam religiös tro blir ett föreningsband för otaliga, hvars hu manitetsdyrkan (dock visserligen bättre än sjelfdyrkan) tar in religionens plats. finner sorgligt, att denna ädla humanitära rörelse af de officiella kyrkorna så föga uppfattas och värderas, hvarför den naturligtvis å sin sida fattar misstroende till kyrkan och slutligen till kristendomen och religionen öfverhufvud. Detta tillstånd af fiendt-l lighet, som herrskar mellan evangeliet och den otvifvelaktigt mest evangeliska riktningen i vår tid, bevisar mer än allt annat, hur angeläget det är, att kyrkan återgår tilll sin ursprungliga princip, om den vill vinna alla dem, som den aflägsnat genom sina frånstötande dogmer. FINLAND. De finska sjöoch stapelstädetnas handelsflotta räknade vid förra årets slut 542 fartyg om 73,963 läster, antalet sjöfolk utgjorde 5686 personer, sjömanshuskassornas behållning 418,000 mark. Dessutom funnos landtmannafartyg af minst fem lästers drägtiohet till ett antal af 1189 fartyg om till