Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 2

MM OM Han begrep att dessa män icke offrade den minsta del af sina krafter åt slumpen. Han, gatpojken, kunde icke tygla sin otilighet. EDe deremot, atleterna, som kände den stundande striden, höllo sig lugna ända tilk bandlingens ögonblick. Då han icke hörde, icke såg någonting annat än den dubbla kedjans fortfarande rörelse, följde han deras exempel och droj sig tillbaka, lofvande sig sjelf atti allt rätta sin hållning efter deras. Slutligen upphörde ljudet af kedjans skrapand emot stenen. Mouchette sade för sig sjelf: Uff! nu är han dernere.4 Han yttrade detta halfhögt och blef icke litet förvånad då han säg ett småleende t-ckna sig på Passe-Partouts läppar. Men detta leende syntes honom mindre svårt att begripa, då kan fick se ett hufvud och två händer stioka upp vid brunnsöppningen. So Dessa händer och detta hufvud tillhörde hans intressante vän, la Cigale. Jätten hade stigit ned till botten af brunnen och åter stigit upp, utan att hvila, utan att släppa kedjan. En apa skulle behöft längre tid än denne mastodont att utföra denna kraftproduktion. Godt! Han är uppe ropade Mouchette med en djup suck af lättnad; det var värre än hos sjelfva Comte!? Man bjelpte la Cigale att stiga ur brunnen. Den är der, kapten?, sade han lakoniekt. ?Du har funnit?? frågade Passe-Partout. Allt. Utan svårighet ?? Ja,n Hur långt ifrån marken ?? ?Ungefär tjugufem metres.? — (Forts.)