Aftonbladet – 11 juli 1867, sida 3

undervisningen; att hon, i och med upphörandet af en statskyrka här i Sverge, sjelf måste upphöra, är temligen naturligt; när detta åter inträffar, är omöjligt att afgöra, men i alla händelser måste de friare rörelser, som i våra dagar yppat sig såväl inom det medborgerliga som religiösa området, ega ett högst betydande inflytande på de anstalter, der den blifvande samfundsmedlemmen danas. Det är frän denna synpunkt som vi vilja betrakta kristendomsundervisningen, sådan hon i skolorna bedrifves. Vid ungefär nio års ålder träder gossen in i skolan. Ett af de få ämnen, hvarmed han då får börja, är ?kristendomen?, Men huru går läsningen af detta ämne till? Månne med läsning och förklaring af t. ex. Nya testamentet, hvarifom det späda barnet redan från början af sin ärotid må vänja sig vid och lära inse vigten och värdet af de stora sanningar, som deri innehållas, och som, öfverträffande dem i hvarje annan bok, kunna och böra utgöra normen för hela lifvet? ja, det kan visst hända att detta studium äfven kommer i fråga, men annars börjas vanligtvis kristendomsundervisningen genom en bok, som kallas — katekesen. Denna bok skall föreställa Vara något, som skall föreställa en framställning af Augsburgiska Bekännelsen. — Man har talat Om att svenska folket eger en psalmbok, som öfverträffar hvarje annat folks, men så eger det äfven en katekes, som säkert i uselhet intager ett framstående rum bland alla usla foster af den kateketiska metoden, som någonsin utkommit. Ja, icke nog med att denna bok allmänt af lekmän klandras, utan äfven en ortodoxiens mälsman, Teologisk Tidskrift, har, för ej längesedan, i de skarpaste ordalag fällt förkastelsedomen öfver den Lindblomska katekesen. Det är denna bok, som nu gossen får läsa utantill från perm till perm... hvad detta studium måtte ingifva honom intresse och kärlek för kristendomsundervisningen och kristendomen i allmänhet! Men efter några års traggande med de Lindblomska frågorna och svaren, upphör ändtligen denna läsning. Ungefär samtidigt slutas läsningen af Bibliska Historien?, mot hvars studium färre anmärkningar kunna göras. Dock vaktar sig läraren i allmänhet väl för ätt låta lärjungen vid studiet af nyssnämnda bok komma till någon insigt derom, att Gamla testamentets framställningssätt, såväl som det Nyas, är allegoriskt, och får derföre lärjungen inplugga de torra berättelserna utan en aning om de sanningar, som ligga gömda under det allegoriska omhöljet. Härefter får nu lärjungen göra bekantskap med teologien och kyrkohistorien. Hvad den sednare beträffar, så är dess obligatoriska beskaffenhet mer än betviflad. Dess läsning kan dock aldrig medföra någon annan skada än möjligtvis den af tidsförlust, och gifver ej sällan en opartisk öfverblick öfver de olika Nyrkopartiernas ställning till hvarandra och till kristendomen, helst om den, såsom t. ex. fallet är med Cornelii kyrkohistoria, är skrifven med en opartiskhet och stilistisk förmåga, som lemnar de flesta andra läroböcker långt bakom sig. Helt annat är förhållandet med teologien. Läroböckerna i detta ämne äro vanligtvis författade af någon bland ortodoxiens argasie förfäktare, som i dessa läroböcker få tillfälle att utveckla sina ensidiga åsigter och i unga sinnen söka utså den icke-reflekterande trons? frön för kommande skördar. Dessa böcker äro vanligtvis och naturligtvis uppfyllda af en indirekt, men derföre icke mindre, ofördragsamhet mot andra kyrkobekännare, de bära en stämpel af denna krasst materialistiska uppfattning af kristendomen, som Pkyrkan? sätter emot en nyare tids fria sträfvanden, och skola nu föreställa den föda, som man gifver åt upplysningshungrande själar. Vi hafva egt tillfälle att taga i betraktande åtskilliga af dessa böcker, men isynnerhet en, som vi tro ega en ganska vidsträckt spridning, den af teol. dr Norbeck. Vi känna väl det vidriga intryck som denna bok gjort på den mera tänkande delen af ungdomen. Icke nog med att man lätt kan läsa den bittraste ofördragsamhet mellan raderna, der denna polemiserande tendens ej öppet framträder, utan äfven den krassaste materialism har, äfven j denna bok fått sitt uttryck. Så har äfven helvetesläran? fått sin plats deri. I det sista kapitlet ?om de yttersta tingen? roar sig författaren att gifva sina unga läsare noggrannn definition på den eviga fördömelsen etc. och predikar derefter för dem icke allenast nödvändigheten af de eviga straffen, utan äfven omöjligheten af deras upphörande... Om nu ?kyrkan? så envist fasthåller vid denna lära, gom blifvit densamma så kär, så är väl derföre något skäl att gifva den plats i en lärobok, som åtminstone såsom biändamål borde hafva att bibringa sina läsare vördnad och kärlek för kristendomen, i hvars anda den har den oblygheten att påskina sig vara skrifven. Och hvad blir följden för kyrkan af att förse skolan med sådana läroböcker? Jo, helt enkelt att vid utgåendet från läroverket de flesta ynglingar förlorat allt intresse, icke allenast för dessa liror, utan äfven för sjelfva kristendomen. De öfriga åter, de mera tänkande, lida väl deraf icke sådant men, men vända sig liKväl från en kyrkli ortodoxi, hvars åsigter de icke kunna gilla; och för kyrkan sjelf medför detta hennes sätt att lemna undervisning i kristendomens läror föga båtnad. Man klagar öfver den allmänt gängse prestbristen. Hvari har den väl sin grund. om icke i den kyrkliga ortodoxiens ensidighet? Hvem vill väl förbinda sig att förkunna läror, som man jar icke tror, för andra, som äfven betvifla dem? vem vill väl ställa sig emellan ivenng eldar, å ena sidan det allmänna ropet, som fordrar upp lysning och tankefrihet, och å andra sidan ortodoxien, som förfäktar — motsatsen? Nej, vill kyrkan ej se sig blottad på tjenare, så måste hon rätta gig efter tidens fordringar och ej söka simma mot den upplysningens ström, hvars starka vågor dock till slut skola föra henne med sig. Måtte alltså kyrkan inse sitt sanna bästa, inse att hon ej eger någon verklig makt genom envist fasthållande vid gamla utnötta former och ensidiga fördomar, utan i tid vända om, innan motståndet blir för henne för stort och då hon tvungen måste medgifva, hvad hon förut ej frivilligt velat beqväma sig till. F. J.C. ERE