EET AON I samtidens rellglösa fråga. IV. Denna vår unga teologiska generations kristendom och hyperkristendom?, fortsätte: Schwarz i sin skildring af nutidens ortodoxi. denna lutheranismen och hyperlutheranis men, detta bekännelse-oväsende, som gå ända till katolicism, denna sakramentskyrka. som utesluter all andlig förmedling och en dast låter magiska krafter verka, denna stel objektivitet hos den rena läran, gentemo: hvilken subjektet förblir rättslöst och del läran pröfvande och vidare utbildande för. nuftet dömes till stillatigande ; — alla dessa sjukdomsföreteelser äro ingenting annat än utgreningar, af materialismen, af den teologi. ska och kyrkliga materialismen, som ej är en motsats, nej, endast en annan form af den naturliga materialismen. Och kunna vi väl finna det underligt, att i denna strid den kyrkliga materialismen med dess onatur, med alla dess sjelfbedrägerier och falska anspråk måste duka under för den äkta materialismen, som har naturen och verkligheten på sin sida och stöder sig på kött och blod? Evigt sann förblir den satsen, att det endast är anden, som gör lefvande; icke en annan, om än så sublimerad, köttslig princip kan öfvervinna det köttsliga. Och vi, som kalla oss protestanter, hafva i vår egen kyrka oupphörligt att kämpa med de falska magiska föreställningarne, med de döda verken och de döda Järorna, som inträngt hos oss från katolicismen, och som hota vårt eget andliga lif. Ja,vi, som kalla oss kristne, hafva ännu alltjemt, såsom fordom Paulus, att kämpa med judekristendomen, hvilken, om den ock numera träder oss till mötes i andra gevsalter och med andra fordringar än i fordna tider, dock ännu fortlefver, inskränkande och fjettrande i bokstafsträldom och underverkstro, i prestvälde och ofördragsamhet. Låtom oss nu emellertid taga i öfvervägande den allvarliga frågan: huru skall predikan på nytt kunna höjas ur det vanmäktiga och gagnlösa tillstånd, hvari hon för närvarande befinner sig? Huru skall hon åter kunna blifva en aktningsbjudande makt med inflytande på menniskornas själar, en makt, som sammanfattar, höjer och förklarar det månggestaltade hvardagslifvet, som utöfvar en idealiserande, renande och försonande inverkan på alla klasser af samhället? Huru skall framför allt predikan lyckas till roNalonen återvinna de bildade. Jag ser vic a fråga det hänfulla leendet spelar kring munnen på de helige i våra dagar, hvilkas miner kramp. tigt, draga nig tillsammans redan vid blotta ordev ning?, och hvilka med deras torftiga kandidatbildning, deras trånga dogmatiska horizont, deras fullständiga okunnighet om alla de innerligare yttringarne af själslifvet föraktfullt nedblicka på det, som andra benämna bildning. Jag syftar dock här ej på de halfbildades stora skara — visserligen ej neller på de sistförflutna decennieråas Beriner-geheimeråds-kristendom — utan på kärnan af vårt folk, på de bästa af våra männer, på sådana, som genom vetenskapiga studier, genom alivarligt, praktiskt arbete, genom en rik lefnadserfarenhet, genom en mångsidig verlds och menniskokännedom hafva kommit till andlig mognad, hvilkas blick är skärpt äfven för det inre lifvet och riktad mot det högsta målet, och hvilka väl ofta känna ett behof af att höra evangelii tröstande budskap. D:ssa, som stå kristendomen närmare än de sjelfva tro och ana, för hvilka Kristi gestalt endast blifvit dold genom de dogmatiska omhöljen, hvari den sednare kyrkan insvept densamma; dessa, hos hvilka religionens källa ännu alltjemt gväller, om ock i själens mest undandolda djup och liksom igenfylld af de teologiska formlernas hårda grus: att återvinna dessa menniskor — det är tidens stora uppgift! Och huru skall man lyckas häri? Ack, det är helt visst ej lätt! Och när dessa predikningar vilja bidraga till att lösa denna uppgift, så inser jag rätt väl, huru svaga och otillräckliga mina egna krafter äro. Men målet, hvartill man bör sträfva, står fullkomligt klart inför min själ, och att hänvisa mina samtida på detsamma, håller jag för att vara en helig pligt. Predikanten i nutiden måste hafva inträngt i evangelii djup,: blifvit fattad af dess saliggörande makt och tillika förstå att så återgifva evan: pl innehåll, att man inser dess förenliget med andan af den närvarande bildningen. Det är således of vigt ej blott att samtiden pånyttfödes genom kristendomens anda, utan i lika hög grad att denna sednare födes på nytt genom samtiden. Allt kommer an på, att mellan dessa båda faktorer åvägabringas en rätt lifaktig vexelverkan, så att kristendomen sättes i en fullständig beröring med samtidens alla behof, frågor och tvifvel och härigenom framträder i en föryngrad form.