Man kan äfven uttrycka denna tanke så: , det kommer an på Kristi verkliga och fullstänv ständiga menniskoblifvande, på kristendomens verkliga och fullständiga humaniserande. Dermed har man då äfven gifvit sitt erkännande åt det menskliga subjektets oändliga rätt, hvilken protestantismen först så starkt betonat, och hvilken ej upphäfver den objektiva sanningens makt och betydelse, men låter densamma alltjemt ur menniskoandens I djup framgå i ständigt nya, rikare, renare Joch herrligare former. I Jag vet ganska väl, att denna tanke är lingenting mindre än ny; det är allmänt erI kändt, till och med af teologerna, att kristendomen såsom en inre och universel lifsprinI cip uppenbarar sig i en mångfald af former, att den ej upphäfver, utan helgar individualiteterna, och inifrån såsom en surdeg genomtränger allt lif i verlden. Huru ofta har ej denna sats blifvit predikad af Neander, och huru ofta har den ej blifvit efter honom upprepad af teologer af alla färger! Och dock, så snart.detta genomträngande ej blott uppfattas såsom ett yttre genomgående genom individualitetens kanal, utan såeom en organisk lifsprocess, så snart det blir tal om att en vexelverkan bör ega rum mellan subjektet och kristendomens sanningar; att kristendomen sjelf genom denna sin genomgång genom millioner af menniskohjertan, genom olikartade folklynnen och genom historiens årtusenden renar, förandligar och fördjupar sig; så snart, med ett ord, det blir tal om en fortsatt utveckling af kristendomen, då träda teologerna förskräckta tillbaka, då heter det: ?han hädar Gud! Var ej detta det fasans rop, hvarmed man från alla håll mottog den genom sin djupa och universella bildning så oändligt högt öfver de vulgära teologerna stående Bunsen? Han hade visserligen uttalat den djerfva tanken, att ?den semitiska kristendomen måste öfversättas på det je phetiska tungomålet?, eller, såsom vi hellre unna uttrycka saken, öfversättas på tyska, på samtidens tyska, införlifvas med det ty-) ska lynnets innerlighet och med nutidens sammanhanget betonande verldsåskådning. Att denna öfversättning, såvida hon är en allvarlig och grundlig, tillika är en andlig ombildning, och att med denna ombildning ej allenast formen förändras, utan äfven innehållet blir ett mera andligt — skall icke förnekas. I. Men är då ej hela historien en sådan assimilationsprocess, och tillhör kristendomen ej historien? För att denoa öfversättning af kristendomen på ett för nutiden begripligt tungomål må kunna försiggå, är det framför allt af! nöden att dess rena och enkla rehgiösa kärna, sådan denna klarast framträder i Kristi tal, inplanteras midt uti vårt moderna tankeoch känslolif, i våra strider : och sträfvanden, ställes midtuti vår tids kämpande motsatser, i samtidens rika och : mångsidigt utgrenade sedlighet, i dess förfinade och förandligade intellektuella lif. Vil böra beflita oss om att liksom uttaga kri-1! stendomen från det historiska sammanhang, : hvari den står med sitt ursprung, från de motsatser, som tillhörde dep tid, under : hvilken den uppträdde, aflösa densamma från det, som endast är ett historiskt, d. v. 8. som är ett förflutet — och göra kristendomen till en tullkomligt närvarande, lifsfull, pånyttföda densamma ur vårt eget kött ! och blod. Detta är i sanning en stor upp-! gift! Den går ut på att kristendomens ideala princip må blifva lösryckt från den lf judiska underverkstrons grundval och inför. 4 lifvas med tron på en naturlig och sedligl: verldsordning, må fortplantas från orienten f 1 f till occidenten, från bortvändandet från verlden och afsägelsen af densamma till den ståndpunkt, der man sträfvar att med kristendomens anda genomtränga verlden. Att motsatsen mellan verlden och Guds rike vid den tiden, då den kristna kyrkan höjde sig : på ruinerna af den åt undergången invigda edniska sedligheten, röjde en vida starkare spänning än nu är fallet, låter sig lätt begripas; att familjeförhållandena, samhället, rätten, staten ännu ej voro utbildade knappt i sina grunddrag, ännu ej erkända till sitt sedliga och politiska värde, är obestridligt. Den nya religionen var ju ännu blott ett ideelt frö; den saknade sin fulla sedliga utbildning. Men det är den för vår religiositet utmärkande karakteren, att den å ena sidan från dogm och kult dragit sig tillbaka till det innersta djupet af själslifvet och att den ä andra sidan öfverallt söker visa sig verksam genom sedligheten. Religionen och sedligheten låta sig, enligt vår uppfattning, ej skiljas åt, så att den ena skulle kunna finvas till utan den andra. Och derföre är det en af vår predikans uppgifter att påvisa det innerliga och nära samband, som råder mellan religiositeten och sedligheten, att fatta religionen i hennes ursprunglighet, i hennes, så att säga, flytande tillstånd, då hon ännu ej stelnat till en död dogmtro, och att låta religiositeten blifva den jordmån, ur hvilken sedligheten uppspirar. Och härmed pbafva vi då äfven funnit den måttstock, som bör användas vid bedömandet af de moraliska och de dogmatiska predikningarnes värde. Båda slagen äro uppenbarligen lika värdelösa och förvända, och lika felaktiga som de gamla rationalisterna voro, hvilka förirrade sig i den ärdligaste och ordinäraste filistermoral, lika mycket förtjena de nyaste bekännelsemännen att anklagas, hvilka med sitt tröstlösa dogmatiserande hafva predikat till döds allt verkigt ivomt lif i församlingarne. Prediknina veliqiöst-sedliga, så attingen sarne böra vara . 7 ; ära i dem uppställes med anspråk på ett värde i och för sig, äfven utan någon dess jedliga användbarhet, och så att å andra silan ingenting framställes såsom en sedlig ippgift, utan att man åt detsamma ger en ljupare religiös motivering. Huru fullstänligt denna på religiösa impulser hvilande ideala sedlighet skiljer sig trån den gamla jelfrättfärdiga och dygdestolta moralen, huusom framför allt först på denna ständ-g punkt ett lifsfullt, organiskt sedlighetens!) rike uppträder till skilnad från den isole2 rade moralen under den gamla tiden, detta !Yy kan här endast antydas. MHvilket outtöm-l, n t Vv d e — m DB dd Åå HH —— Mr JV LO ON AA mm mt — ÖA RR AA FR NS BYS igt rikt psykologiskt och etiskt materia) orbjudes ej åt predikan af samtiden med dees talrika, om ock outvecklade ideala frön, med dess fint utspunna känslotrådar, dess in i lifvete innersta djup sig sträckande sed