Aftonbladet – 10 juli 1867, sida 2

som eger strand, dock utan att dervid, såsom i vissa främmande lagar är fallet, undantag göres för nägra offentliga vatten. Den romerska rätten gjorde en väsentlig skilnad emellan offentliga och enskilda vatten: till den förra klassen hänfördes allt vatten som var ständigt rinnande; men den andra klassen fick derigenom ett ringa omfång. Rättigheten att begagna det offentliga vattoe berodde på koncession från statens 81da. I ett land så rikt på vatten som Sverge, har staten icke ansett med sitt intresse förenligt att, såsom i andra länder är fallet, göra anspråk på någon bestämd eganderätt till vatten. Hos oss har alltmera den föreställningen omfattats, att eganderätt till vatten grundar sig på eganderätt af stranden, och man har i konseqvens härmed äfven antagit, att den som genom särskilda anstalter — i allmänhet vattenverk benämnda — beredt sig tillfälle att begagna vattnets drifkraft, har på eganderätt grundade anspråk att behålla drifvattnet oförminskadt. Drifvattnet betraktas såsom ett tillbehör till vattenverket, och eganderätten till det sednare för med sig eganderätten till det förra. Hvad som stadgas i 20 kap. 34 byggningabalken om segelled och båtled, äsyftande kommunikationsväsendets anspråk på vattnets begagnande, utgör endast inskränkningar i utöfvandet af den enskilda eganderätten, men upphäfver icke denna, och ändå mindre öfverflyttas den, genom nämnde stadgande på staten, såsom förhållandet är i alla lagstiftningar, hvilka antaga den offentliga flodens begrepp. Af hvad nu är anfördt framgår uppenbart, att komiterade funnit sig ställda i valet mellan två olika vattenrättssystem, af hvilka det ena utgår från den enskilda eganderätten, det andra åter från statens eganderätt; det förra tillhör svensk lag och svenskt föreställningssätt, det sednare har åter gjort sig gällande inom flertalet af de europeiska kulturstaterna. Det är klart att då en ny vattenrättslagstiftning, tidsenlig och fullständig, skall tillvägabringas hos oss, kan ej ett af dessa systemer ensidigt eller uteslutande följas, utan måste en förmedling af begge ega rum. Ur nationalekonomisk synpunkt är det också vattenrättens uppgift, att vattnets krafter må komma till det siörsta möjliga användande på det mest inbringande sätt, och eganderätten i detta som i andra fall, är endast underkastad det gemensamma vilkoret för alla inom samhället utöfvade rättigheter, att begränsas af andra likadana rättigheter, eller af det allmännas behof. Komiterade hafva i sitt lagförslag hållit fast på lagens grund i 12 kap. 4 jordabalken, och i öfverensstämmelse härmed utgått från den, utan tvifvel riktiga åsigten Patt vattnet är-ett föremål för eganderätt, som är inskränkt af kommunikationernas behof och kan, med afseende på särskilda sätt att begagna vattnet, vara deladt emellan flera berättigade?, och komiterade hafva sökt att i sitt förslag framställa huru och under hvilka vilkor vatten må till ekonomiska ändamål begagnas, eller åtgärder till skydd mot vattnets förstörande verkningar vidtagas. Men härvid framställer sig ovilkorligen till besvarande en fråga, som inverkar bäde på vattenrättens innehåll och form — nemligen: bör allt begagnande af vatten för produktivt ändamål, hvarigenom skada af vatten annan tillskyndas, eller alla ätgärder till skydd mot vatten, hvilka kunna hindra andra i dess produktiva begagnande, ovilkorligen förbjudas, — eller, kortare sagdt, kan förhållandet emellan den defensiva och den lukrativa vattenrätten, då kollision dem emellan uppkommer, genom ett allmänt lagbud bestämmas? Denna fråga åskådliggör huru ömtålig vattenrättslagstiftningen är. Skulle man i vattenrätten utgå från den på andra rättsförhållanden tillämpliga satsen, att ingen må vidtaga någon åtgärd, som är en annan till skada, så vore der. med hvarje möjlighet afskuren, såväl att på ett nyttigt sätt använda vattnet, som att skydda sig mot dess skadliga verkningar. Vattnets nyttiga och skadliga krafter äro med hvarandra oskiljaktigt förenade, så att en viss vattenmassa kan på samma tid vara till den enes gagn och till den andres skada. Den vattenmassa t. ex., hvilken tjenar såsom farled eller såsom förråd af drifkraft för vattenverk, föraränker närboende jordbrukares egor. Ett källsprång, som skadar närmast kringliggande egor, lemnar grannskapet dess dricksvatten. Men icke bör en uppdämning absolut förbjudas, om hon gör obetydlig, ej heller tillåtas om hon gör stor skada, eller en källa skyddas om hon är obetydlig, men uppoffras om hon är den enda i trakten; man måste då i hvarje fall pröfva huruvida gagnet eller skadan är öfvervägande. Emedan det föreliggande lagförslaget omfattar en mängd förhållanden,som i nu gällande lag icke ens äro antydda, hafva komiterade för sådana fall anlitat andra länders lagstiftning för såvidt den här varit tillämplig. Komiterade, som i vissa fall brutits ny väg, hafva försett sitt lagförslag med en omfattande motivering, hvilken upptager för de åtta kapitel, hvari lagförslaget är indeladt, mer än hundra sidor, och skall utan tvifvel med mycket nöje läsas af dem, som för saken intressera sig. I de åtta kapitel, hvari lagförslaget är deladt, stadgas: 1. Om enskildas rätt till vattens nyttjande. 2. Om allmän farled. 3. Om flottled och flottning. 4. Om dammbyggnader och vattenledning. 5. Om dikning. 6. Om strömrensning. 7. Om af. tappning, invällning och vattenhöjdsreglering, och 8. Allmänna bestämmelser. Slaomaska frågan. Auosh. Allo. Zeit. kor