088 för tydlighet skull välja ett exempel. Vill man t. ex. fotografera en pulsåder eller ett hjerta, som äro anatomiska föremål, så låter sig detta ganska väl göra; men icke lärer det väl vara möjligt att görardetsamma med de fysiologiska fenomener, som i dessa organer försiggå såsom t. ex. pulsslaget, blodvågens rörelsehastighet, blodets vexlande hydrauliska tryck, hjertats rythmiska kontraktioner, hjertljuden o. 8. v.? Hvilket dråpslag erhåller ej härmed hr N.! Resultatet af fysiologernas forskning skulle således vara ?en lefvande kraft?. Resultatet af fysiologiska studiet skulle vara ett fysiologiskt fenomen, sådant som t. ex. pulsslaget?, ?blodvågens rörelsehastighet?, ?blodets vexlande hydrauliska tryck?, ?bjertats rythmiska kontraktioner?, ?hjertljuåen?, 0. 8. v. Fysiologerna måtte vara gudar! Men om de likväl ej vore det. Skulle resultatet af deras forskning vara ett visst vetande om vissa lifskrafter och deras fenomener, bland hvilka pulsslaget?, ?blodvågens rörelsehastighet? o. 8. v.; då bevisar ju hr H—s förenämnda yttrande alldeles icke, att hr N. har förblandat anatomi och fysiologi. Men huru står det till med hr H—s egen urskiljning af hörsel. och synsinnet, då han bland de nyssnämnda exemplen på föremål, som kunna ses, men icke fotograferas, nämner — hjertljuden? Amnar hr H. någon gång vid sina framtida vivisektioner utskära hjertljuden, det ena efter det andra, för att låta sina åhörare få se dem? Att han kan det, derpå våga icke-fysiologer att tvifla. De tro geremot, enligt t. ex. dietionnaire de mådicine par Nysten4 eller 4dict. de måd. par Littre et Robin m. fl. arbeten, att resultaten af fy siologernas forskningar angående pulsslaget, Sblodvågens rörelsehastighet4 och blodets vexlande hydrauliska tryck kunna försinnligas genom kurvor på sätt med lixoande ämnen i fysiken sker; det är äfven på detta I sätt vivisektorn sjelf med dertill påfunna instrument (sfygmometern, hemodromometern, hemodynau ometern) för sitt auditorium åskådliggör de nämnda fenomenerna. De tro att en klar och tydlig föreställning om 4hjertats rythmiska kontraktioner kan vinnas genom en fullständig beskrifning på saken, jemte träffande afbildningar, som utje visa fjertats olika delars olika former i bör. jan och slutet af dessa kontraktioners perioder. De tro jemväl, att en sådan och dylika föreställningar ganska lätt kunna inhemtas af t. ex. anatomer, som i grund känna kroppens och dess organers byggnad. De tro detta jemväl om fysiologer, som ju tillika måste vara skickliga anatomer. Förmå derför exemplen, hr H—n anfört, att ve. derlägga hr N—s äsigt om fotografiska samt andra afbildningars stora betydelse för det fysiologiska studiet? Tvärtom! De bestyrka denna åsigt. Erinrom oss dertill, att fysiologiens innehåll är vunnet genom naturforsknivgens kritiska metod?. Denna — hur sträng, hur I kritisk han än må vara — är likväl behäftad n:ed flera väsentliga brister, bland hvilka den förnämsta är ett — felslut. Den består nemligen deri, att man undersöker och röfvar så många enskilda fall, som tillfälet medgifver, och drager den slutsatsen, att hvad man om dessa flere eller färre fall inhemtat måste gälla i alla möjliga fall af samma slag. Frukten af denna prisade metod är således ett innehåll af hypoteser, af obevisade förutsättningar. Denna sanning, om hr H. icke förlorat henne ur sigte, under det han i sin fysiologiska fullkomlighet höjt sig öfver allmänt vetande, borde kunna öfvertyga honom, att en öfvervägande användning af planscher, framför vivisek.tioner, vid föreläsningarne i fysiologi alldeles icke behöfva bryta ?udden afdet för all forskning så helsosamma tviflet?. Detta hålles nemligen nog vaket, allenast föreläsaren icke glömmer att framhålla äfven de fysiologiska lärornas brister, tillika med de större eller mindre ofullkomligheter, som vidlåda de metoder, genom hvilka man vunnit dessa läror. På det sättet borde väl — såvida föreläsaren icke är en automat — äfven ett föredrag i fysiologi kunna vara både kritiskt? och sofrande?, äfven om det icke belystes af djuriska kroppars sönderkarfning. Deraf att hr N. förordar planschers öfvervägande användning, framför vivisektioner, vid undervisningen i fysiologi följer således icke, att han vid den förordar ett dogmatiskt förfarande. Hr N. medgifver ock (Aftonbladet för d. 3 och 4 April), att för den rent vetenskapliga fysiologiska forsk ningen vivisektioner äro nödvändiga, såvida de verkligen afslöja ?den sunda lifeprocessens hemlighet?, och icke i stället visa den behäftad med ?en sjuklig verksamhet?, som de sjelfva framkallat. Deraf följer, att hr N, icke, såsom hr H. säger (Aftonbladet för d. 25 Maj), inom naturforskningen? — d. ä. inom all naturforskning — föredrager auktoritetstron framför den expomee kritiska metoden?. Föröfrigt ar hr N. i sin artikel ej utlåtit sig om förfarandet i allmänhet vid någon annan naturforskning, än den fysiologiska. Äfven om hr N. derinom hyllat auktoritetstron — hade således hr H—n icke ändå kunnat draga den nyssnämnda slutsatsen, derest han ej kommit så djupt in i den oftamälta Pkritiska metoden?, att han alldeles glömt att man begår ett felslut, då man säger, att det som gäller om ett enskildt, d-t måste äfven gälla om det allmänna? — hvilket till och med hr N—s disciplar i 6:te och 7:de klasserna veta. Anmärkas bör äfven till sist, att hr H. uppträder med anspråket att få de fysiologiska vivisektiooernas befogenhet allmänt erkänd, på den grund att dessa vivisektioner skulle vara ett för den fysiologiska . forskningen och undervisningen nödvändigt ondt?. Naturligtvis bör han då bevisa rättmätigheten af sitt anspråk derigenom, att han uppvisar nämnda vivisektioner verkligen vara för den fysiologiska forskningen och undervisningen nödvändiga. An bar ej detta skett. Det bevis hr H. derutinnan lemnar (Aftonbladet för d. 8 Mars) förutsätter nemligen helt behändigt, att det är ?lifvets? normala yttriogar — icke det ringaste besvärade af någon genom vivisektionerna sjelfva framkallad samt, för det orubbade naturliga tillståndet hos organerna, främmande (anormal) verksamhet — till hvilka vivisektorn banar sig väg med sin knif. Denna förutsättning är dock långt ifrån ejelfklar, såvida som det är långtifrån —— ee