JU 1 NVP AVE UVA AaUURIDAt UPPL, Tr för vivisektionerna ett annat motiv, än det ppgifna, ligger till grund, men detta har e skett. Det visar sig vidare på somliga ställen i hr Nordvalls artikel att vi äro ense i en punkt, den nemligen att vivisektioner för vetenskapliga ändamål äro berättigade — han stöder till och med sitt påstående på min sats, att vivisektioner äro ett nöd: vändigt ondt? — detsamma gäller äfven om gränserna för deras befogenhet.? Hörom dertill hvad hr Nordvall har sagt i Aftonbladet för sistl. 34: ?Till en början CI ;Joch för vinnande af en utgångspunkt, som icke ger anledning till någon invändning, torde tillåtas mig, att erinra om de åsigter, hr Holmgren i detta ämne sjelf uttalat. Dessa åsigter låta hänföra sig till följande 3:ne: 71) Vi böra, såvidt vi det kunna, skydda djuren för allt onödigt lidande? ; 72) vivisektioner äro likväl ett nödvändigt ondt? ; t 73) det är menniskans ej blott rätt utan äfven pligt, att när samhällets och mensklighetens intressen fordra det, offra icke allenast djurens utan ock sitt eget lif och när sådant icke kan undvikas äfven med smärta.? Härmed skulle gränsen för de befogade vivisektionerna i allmänhet vara angifven. Låtom oss med anledning häraf söka beIetämma hvilka fall, som måste anses ligga utom denna gräns. Till dessa måste ovilI korligen hänföras: ?1) då man åsyftar att få besvarad en fråga, som antingen redan erhållit ett tillförlitligt svar eller utan väld cch tortyr kan få ett sådant; ?2) då vivisektionen afser att visa något, hvarom man genom t eskrifning (med eller utan tillhjelp af planscher) kan erhålla en tillräckligt tydlig föreställning; 73) då vivisektioner afser en fråga, som ej för samhällets och mensklighetens intressen är af synnerlig vigt, eller ock en sådan, hva-på utan väsentlig skada för desea intressen kan anstå med svaret, tills detta möjligen sjelfmant erbjuder sig; samt ?4) om vivisektionen verkställes så, att den tillfogar offret häftigare eller mera längvariga smärtor, än som nödvändigt erfordras.? Derom yttrar hr Holmgren (Aftonbladet för sistl. 235): Häruti kon man ej annat än i hufvudsaken instämma.? Klart och tydligt följer ef sist anförda bestämningar 1), 2), 3) och 4), att hr N. icke, såsom hr H. säger, stöder sitt bevis på satsen ?vivisektioner? — d. ä. alla vivisektioner — äro ett nödvändigt ondt?, utan på den satsen, att: såsom ett nödvändigt ondt äro endast de vivisektioner att anse, hvilkal icke höra till sistanförda fyra kategorier, till hvilken bestämning hr N., förmedelst hr H—s ofvannämnde grundsats 3), korrigerat H—s der nästföregående grundsats 2). Denna rättelse har ock hr H., som sig bör, godkänt med nyssnämnda ord: PHäruti kan man ej annat än i hufvudsaken instämma?; denna rättelse vidgår han äfven genom förklaringen (Aftonbl. för ?3s): ?Säkert är, att vivisektioner, företagna för anatomiskt ändamål äfven i fysiologernas ögon äro oberättigade, emedan de äro komplett onödiga.? — Dermed bar äfven hr H. vidgått, att icke alla af vetenskapligt ändamål bestämda vivisektioner äro nödvändiga. Erinrar man sig dertill hans definition (Aftonbl. för 8s): ?alla vivisektioner i egentlig mening? göras för vetenskapligt ändamål? ; så inses lätt att hr H. sjelf måste såsom falsk anse sin egen sats: vivisektioner? — d. ä. alla vivisektioner — äro ett nödvändigt ondt?, Enär det sålunda gifves vivisektioner i egentlig mening, d. ä. af vetenskapligt ändamäl bestämda vivisektioner, som icke äro ett nödvändigt ondt; så följer äfven att hr N., för att bevisa sin sats: ?de flesta vi visektioner äro skändligheter, som fåfängt söka gömsle och försvar under vetenskapens täckmantel?, icke på sätt hr H. säger nödvändigt måste uppvisa, det för vivisektionerna ett annat motiv, än det uppgifna, ligger till grund?. Detta motiv är nemligen Pett vetenskapligt ändamål?. Så kan dock, som förut visadt är, ett sådant vara beskaffadt, att det icke förmår göra den af detsamma bestämda vivisektionen berättigad, nemligen ett hvart af de vetenskapliga ändamål, deribland anatomiska, nvilka tillhöra någon af hr N—s fyra kategorier. Men för att lösa honom ålagda uppgift hade dock I hr N., efter br H—s yttrande (Aftonbladet ?25) bort visa, det de flesta vivisektioner kunna hänföras under någondera af de uppräknade kategorierna. Men detta har han undvikit och det af begripliga skäl. Ty dertill fordrades, att hr N. genom fakta från alla tider ådagalade, att ?de flesta? vivisektioner tillhört och tillhöra någon af hans meranämnda fyra kategorier — en upp: gift, som enhvar lätt inser, måste vara omöji g. Orimlig vore derför den begäran, att! hr N. skulle, för den af honom uppställda satsen, utföra ett bindande bevis på grundl af de genom följddregning från H—s åsigter vunna principerna, Deraf att nyssförmälta bevis sålunda är outförbart från dessa Pader följer dock ej, att det är i alla höndelser omöjligt, såvida samma principer icke äro de enda, från hvilka. detta bevis! kunde utföras, Nog härmed om hr N—s bevis i allmänhet. Hvad sedan särskilt angår dermed sammanhängande frågan om gränsorna för vivisektionernas befogenhet, yttrar derom hr H. följande (Aftonbladet för ?2s): ?Såvidt jag kunnat förstå ligger hr N—s trosbekännelse, i afseende på gränserna för vivisektionernas befogenhet, i korthet uttryckt i följande yttrande: ?Huru många bland alla dessa? (— de under tidernas lopp utförda vivisektionerna —) är det, som vetenskapen oundgängligen kräft och som hon ej utan skada för samhällets och mensklighetens intressen kunnat undvara? Af hela antalet äro de likväl de enda, eom varit be rättigade.? — Han bedömer sålunda en handlings moraliska halt efter resultatet, icke efter motivet.? Så kan man visserligen fatta hr N—s ord, om de betraktas utan uppmärksamhet på det eammanhang, hvari de stå till det af hr N. i öfrigt sagda. Granskar man yttrandet åter i detta sammanhang, måste det fattas sålunda; ?Huru många bland dessa? — de un: der tidernas lopp utförda vivisektionerna — Vär det. gom? — till sitt ändarhål varit så-l: