tjjeff och en ofantlig flotta af smärre krigsjbr d d oOoR OMR OCR Re mej RR 1 08 OG fartyg och monitorer är när som helst färdig att ?för öfnings skull? utlöpa i Svarta hafvet; nyuppbyggda s. k. kaserner och magasiner hafva intagit de raserade fästningsverkens plats på Aland; Polen kan sannolikt ej på tiotal af år åter resa sig; vägen till Indiens skatter ligger genom tscherkesforne slutliga besegring öppen för Ryssand. Skall Moskau stanna här för att afväpna och uteslutande egna sina krafter åt fredens heliga värf? Moskau kan ej frivilligt etanna på sin väg. Folkrörelsen går alltjemt mot vester. De millioner halfbarbarer som bebo det asiatiska Ryssland tränga alltjemt på. I samma stund den moskovitiska politiken upphörde att vara densamma, skulle det moskovitiska väldet sönderfalla i småstater och Rysslands öfvermakt vara förbi. Det oupphörliga krigförandet är det cement som sammanhåller den ryska kolossen och förbinder dess olikartade, men alla på ströfningar och ett rörligt lif begifna turanska folkstammar. Ryssland behöfver isfria hamnar i norr, för att derifrån med sin flotta kunna beheherrska de vesterländska hafven. Skall ej moskoviten, sedan han tillräckligt länge -I gjort gällande den pretenderade slaviska Ihärkomsten, också göra gällande mongoliskI finska anor och börja tala om förtryckta -I bröder, lappar och finnar i nordligaste delen af Skandinavien? Huru långt ?befrielsen? skall sträcka sig i söder, om moskoI viten väl fått fast fot deruppe, är omöjligt att med visshet säga, men lätt att förmoda. Böra vi då afsäga oss allt hopp om att en gång kunna inskränka eller inställa de ofantliga krigsrustningar, som utsuga folkens krafter? Är det hopplöst att föreställa sig en bestående fred i Europa, eller kan Iden först då låta tänka sig, när all vesterlländsk civilisation är Moskau underdånig? JAr det en förtviflad kamp Europa består I det! emot den påträngande Östern? Nej, bort Vi hafva sett att det nuvarande Ryssland ej kan afväpna, emedan de europeiska folk Ryssland underlagt sig, hvilkas verldsåskådning är rakt motsatt den moskovitiska och hvilka det förtrycker. ögonblickligen skulle resa sig, så snart Ryssland till någon betydligare grad minskade sina stridskrafter; att det ej skall afväpna, emedan de otaliga asiatiska folkslag, öfver hvilka Rysslands spira sträcker sig, till hela sin sammansättning äro kriviska nationer, som Ryssland när som helst kan använda mot Europa; att det ej vill afväpna, emedan det moskovitiska riket ej kan förändra sin eröfringspolitik utan att falla sönder. Vi vilja nu försöka att besvara den frågan: När kan Europa tänka på att afväpna? Europa kan det först då, när de olika nationaliteternas rätt blilvit fullt erkänd; när folken sjelfva fått bestämma öfver sin samhällsförfattning ; när genom beslägtade nationaliteters nära sammanslutning en stark mur blifvit upprest emot Östern, och framförallt när de folk, som fått i arf den vesterländska civilisationens välsignelser, känna sig som ett helt. Det första vilkoret för en bestående fred i Europa 82 vii ett fritt Polens återupprättande och de slavisk-ryska provinsernas anslutning till polska riket. De förhållanden, som beredde Polens fall, finnas ej lävgre: den religiösa intoleransen i Polen är bruten, katoliken, protestanten, juden hafva omfamnmat hvarandra som bröder: den polska jorden är icke längre i nägra få mäktiga slägters händer, den polska nationalregeringen har genom en förordning af den 22 Januari 1863 förlänat jorden åt de bönder, hvilka som lifegne odlade densamma och hvilka säledes blefvo fria från alla räntor till de förre egarne, och kejserliga ryska ukaser hafva sedermera i Rysslands intresse bekräftat denna förläning. De ädlare polackarne hafva aldrig upphört att tro på sitt fosterlands frälsning och det är återigen en moskovitisk lögn som lagt orden: det är slut med Polen? i Kosciuzkos mun 3). Men huru länge det skall dröja innan det ftympade Polen, som nu ligger nära förblödt i Rysslands händer, ånyo skall hemta krafter att resa sig; innan de söner de polska qvinnorna med lifsfara och under de största försakelser räddade undan hittebarnshusen eller de ryska krigsskolorna bunnit växa upp till män, det vet Gud allena! Skall ej Europa en gång i den polska frågan förstå sitt sanna väl? De skandinaviska ländernas närmare politiska förening, så att den vesterländska norden tryggt Tan känna sig som ett, gentemot mäktiga och roflystna grannar är ett nödvändigt vilkor för det stora mål, hvartill vi sträfva: freden i Europa. . Donaufurstendömenas fria anslutning till Österrike, hvars politik på allrasista tiden synes båda så mycket för nationaliteternas fria utveckling, och dessa länders upptagande ibland de förenade österrikiska staterna är den enda lösning af den rumäniska frågan, som för Europa och för dessa folk sjelfva kan vara betryggande. Sedan Europa upprest ett starkt värn emot Östern och så att säga kastat Moskau tillbaka på sig sjelf, skall ej då sjelfva den moskovitiska politiken tvingas till en förändring och detta stora folk från en bättre utgångspunkt börja sitt civilisationsarbete, utveckla de ädla instinkter och bildningsgåfvor, som onekligen finnas äfven hos de turanska folken och ifrån Europas gränser sprida fredens och civilisationens välsignelser till Asiens råare folkstammar? Skall man förebrå oss att här hafva för utsatt det omöjliga, att hafva framlagt en utopi eller skildrat en drömbild, som hvarje nyktert förstånd måste förkasta, vi tro det icke. Man har under tidernas lopp sett TE EL OM mA