vets processer icke försiggå i mer eller mindre djupt sårade och sönderskurna, således i mer eller mindre svårt skadade organer på fullkomligt samma sätt, som i fullkomligt oskadade och hela organer, så vinner ju vivisektorn icke hvad han med vivisektionerna åsyftat, nemligen en åskådning af lifvets yttringar, sådana dessa äro under organernas fullt oskadade, naturliga, normala tillstånd. Derför kan ej heller någon medgifva vivisektionerna vara nödvändiga för den fysiologiska forskningen och undervisningen, derest icke på ett bindande sätt blifver ådagalagdt, att det verkligen är lifvets normala yttringar — icke det ringaste besvärade af någon genom vivisektionerna sjelfva framkallad anormal verksamhet, — till hvilka vivisektionerna bana väg. Ett cådant bevis måste hvarje samvetsgrann och rättänkande menniska fordra, för att kunna medgifva de nämnda vivisektionerna vara ett för den fysiologiska forskningen och undervisningen nödvändigt ondt?. Ett sådant bevis måste, för att vinna detta erkännande, fysiologiens målsman? alltså lemna, och detta äfven derför, att han säger (Aftonbl. för den 22 Maj): Då en samvetsgrann och rättänkande man iolåter sig i en diskussion af en vigtig fråga, väntar man sig utan tvifvel, att han gör det i första rummet för sanningens skull. Af en man med bildning väntar man sig tillika, att han?, vaktande sig för lösa beskyllningar, stöder sina påståenden på objektiva grunder.? — ..... g I Juni 67. Vän af sanning och rätt.