Aftonbladet – 9 juli 1867, sida 2

Bah !? svarade pojken, ?vill man svälja mig helt rå, sätter jag mig på tvären; oroa dig inte, min onkel, jag skall nog draga mig ur spelet.? ?Du vill det?? Jal Är det så roligt att riskera ditt skinn ?? ?Skinn,ben och allt öfrigt.? ?Så kom då, och glöm inte att du i händelse af behof blott behöfver ropa på mig. Om jag har mina ben i behåll, så hamer jag.? Sedan de kastat en sista blick på kreolskan och mestizzen, hvilka naturligtvis icke rörde gig mer än ett par trädstubbar, lemnade la Cigale och Mouchette den mörka och trånga gång, der de ställt sig i försåt. Nåzgra ögonblick derefter hade la Cigale och Mouchetie återvändt till spanjorens hotell och förenat sig med de fyra andra debardörerna i den salong, der vi lemnade den svarte, lilasfärgade och blå debardören. Den röde hade redan förut återkommit. Vid deras inträde hade dessa fyra personer nyss befriat sig från sina kostymer och pitagit vanliga civila drägter, i hvilkas fickor pistolkolfvar och dolkskaft med möda doldes. Grefvinnan de Casa-Real hade icke misstagit sig. Grefve de Warrens befann sig i sjelfva verket ibland dem. De fyra öfriga voro: sir Mortimer, Martial Renaud, San Lucar och la Cigale. Vi behöfva icke tillägga att de fem debardörerna genom hastiga ombyten och skickliga kostymförändringar lyckatsleda kreolskans afundsjuka nyfikenhet på villospår. Då grefven fick ce sin förtrogne, uppmanade han honom att följa deras exempel. (Forts.