Aftonbladet – 9 juli 1867, sida 2

STOCKHOLM den 9 Juli, Om Preussens sätt att gå till väga i Nordslesvig och dess sednaste underhandliogar med Kjöbenhavn-kabinettet yttrar Revue des deux Mondes i sin sednaste ehronique: — ?Den preussiska politikens dåliga humör mot Danmark fortfar. Huru mycket hon än har att tacka Danmark för det tillfälle det gifvit henne till hennes underbara framgångar, hyser hon dock ej den minsta erkänsla mot det lilla Östersjöriket. Det gäller nu, som bekant, att verkställa den artikel i Pragfreden, som lofvade Danmark återställandet af norra delen af Slesvig. Hr von Bismarck synes dock ej vilja godvilligt verkställa detta återlemnande. Först och främst vill han ej tillerkänna någon utländsk makt rätt att göra honom en påminnelse. Han erkänner ej som part i frågan någon annan makt, än den med hvilken han undertecknat freden i Prag, eller Österrike, och det är visst ej mycket sannolikt att Österrike skall söka en ny anledning till tvist med Preussen i dessa hertigdömen som äro anledning till dess olyckor. Vi bade föreställt oss att Frankrike, såsom medlare i Nikolsburg, hade någon rätt att intressera sig för Danmark och säga ett ord om återlemnandet af den danska delen af Slesvig. Enligt Berlin-pressen kan Danmark ej ha någon annan advokat än Österrike. Preussiska kabinettet har nu öppnat en skenbar underhandling med kabinettet i Kjöbenhava om den famösa femte artikeln i Pragfreden. Ianan det vill göra Danmark några eftergilter, fordrar det garantier för de tyskar, som äro bosatta i den del af hertigdömet som skulle återlemnas. Det är i detta fall således egaren som skall förbindas att ge. garantier för det bruk ban gör af sin egendom när han återfått den af den olaglige ionehafvaren! Anspråket är ej blott orättmätigt och orimligt; om det vunne häfd, om Danmark förbunde sig att skapa en särskild ställning åt den obetydliga tyska befolkningen i Nordslesvig, skulle man från Preussens sida se dessa inblandningar börja på nytt, hvartill hertigdömena så länge gif-vit en förevändning och som ledt till de följder alla känna. Preussen skulle på detta sätt snart bit för bit ha uppätit Danmark, det skulle snart ha absorberat detta lilla modiga folks hamnar och tappra flotta. De preussiska orättvisorna inskränka sig ej till detta på diplomatisk väg framställda anspråk. Medan man med en högdragenhet, som vittnar om dålig smak, ger sig min af att vilja underhandla, låtef man danskarne i Nordslesvig, dem som man förbundit sig att återlenna åt deras fädernesland, undergå den mest orättvisa och barbariska behandling. Man jagar ut dem ur landet. Den 19 artikeln i Wien-freden af år 1864 gaf de i det afträdda området bosatta undersåtarne rättighet att med sin lösa egendom och sina familjer flytta öfver på hans danska majestäts område. Samma artikel tillförsäkrade dem rätt att behålla sin fasta egendom på det afträdda området och förklarade, att de danska undersåter, som begagnade sig af dessa rättigheter, ej skulle ofredas hvarken till sina personer eller sin egendom. Denna stipulation tolkas af Preussen på det mest förhatligt godtyckliga sätt. Som nordslesvigarne genom Wienfreden ha rätt alt ?med sina familjer? utflytta, utjagar man deras familjer som lemna landet. En preussisk ordonnans af den 29 Maj förbjuder de slesvigare, som utvandrat till Danmark, att ätervända till hertigdömet, oaktadt fördraget beviljar dem frihet under sex år att välja, hvilket land de vilja tillhöra. Denna valfrihet borde fritaga de unga slesvigarne från skyldigheten att fullgöra sin värnepligt i den preussiska armen. Men den preussiska styrelsen tillerkänner dem ej denna rätt och nödgar dem att fly. Tusenals familjer äro, säger man, offer för grymneten af detta utjagningssystem, som förealler ännu oförnuftigare, när man ihågkommer att om Preussen till sluts uppfyller sina Prag åtagna förbindelser, det skall blifva nödsakadt att till Danmark återlemna den orovinsdel, hvars danska befolkning det nu örtrycker. ?Det förtviflans skri, som den lanska befolkningen i Slesvig nu uppgifver?, krifver en korrespondent från Kjöbenhavn, drifver nationen, i känslan af sin vanmakt, inda till ursione. Finnes det då iogen folkätt, ingen polis i Europa?? Sådana äro le djupt sorgliga protester, som återljuda i erlden när de starka öfvergifvit skyddet af le svaga, och endast tänka på stora eröfingar och den på en gång både hotande ch hotade makt som sådana medföra.?