ska väldet och i samma mån de underlagt sig de af verkliga slaver bebodda landsändar, hvilkas in.ebyggare af ålder burit namnet Reusser, Ruthener eller Ryssar, hafva de blifvit allt ifrigare att åt det ursprungliga tsarriket vindicera namnet Ryssland och åt de fyrtio millioner moskoviter, som bebo det ofantliga slättlandet öster om waldaibergen gifva slaviska förfäder 1). Röster hafva väl äfven i sjelfva Ryeslend höjt sig, som i vetenskapens namn talat om moskoviternas morgolisk-uralska härkomst, om det asiatiska klimat och den med norra Asien likformiga jordmån Stora Ryssland företer, men dessa röster hafva tystnat i Siberien. Den nyaste tidens etnografiska och historiska forskninger hafva dock trängt allt vidare framåt och ört till obestridliga resultater. I de äldsta historiska tiderna beboddes landsträckorna omkring Weichseln och Dnjeprn af slavoner eller slaver. De slaviska stammarne vid Weichseln grundlade det polska riket och Dnjeprns slaver :nlade först Kiew och, sedan de i norr framträngt ända till sjön Ilmen, Nowgorod. Men slätt. landet på andra sidan de ofantliga skogar som följde Waldaibergens sträckningar genomströfvades af finsk-uralska stammar, som voro nära beslägtede med finnar, tsjuder och mordniner. Söder om dessa lefde turkisk-tatariska folksiag. Omkring år 860 inträngde varägerne, hvilka icke voro annat än svenska vikingar, öfver Östersjön ibland slaver och finnar och grundlade i Nowgorod och Kiew, som länge var Rutiheniens hufvudstad, det första slavisk-ryska väldet. Detta välde utbredde sig alltmera, då de Tarägiska prinsarne, Ruriks afkomlingar, efterhand underlade sig alla slaviska folk omkring Dnjepr, ja på sina ströftåg hunno ända till Konstantinopel. Med hemlandet stodo dessa varäger länge i förbindelse, deras rike var de fordna skandinavernas Gardarike och på Holmgård (Nowgorod) idkades liflig handel ifrån Sverge. De ryska slaverna och deras beherrskare, rurikoivtscherne, antogo efterhand kristendo men under den form dena då predikades af grekiska kyrkan, likaså, ehuru senare, de finska stammar Ruriks afkomlingar legt under sig. Ty äfven öster om Waldsibergen, i Wolgas flodområde hade dessa furstar gjort inkräktningar och inemot medlet at tolfte årbundradet grundlade en prins af Ruriks has i Susdal ett finskt-ryskt ) välde, som i framtiden skulle blifva af den största betydelse för den gamla verlden. Hans son, Andreas Bagolub, född af en tatarisk moder, befästade alltmera siti välde ibland de finskuralska stammarna, åt hvilka han byggde städer och hos hvilka han befrämjade intörandet af slaviska språket, sannolikt i sammanhang med den religiösa undefvisningen, emedan den slaviska, storryssarna eller moskoviterna ännu skrifva, ehuru uppblandad med tatariska ord, i det närmaste är den samma som den dialekt hvarpå deu s. k. cyrilliska liturgien var skrifven. — I stället för det okufliga frihetssinne som utmärker skandinaver och slaver, fann Adreas Bagolub hos sina finska och tatariska underså ter den blinda undergifvenhet som ä de turanska folkea egen och insöp hos dem den ebsolutistiska anda, som rädde i de asiatiska despotierna. Med en finsk-tatarisk här inbryter han är 1169 i Kiew, som han plundrar, oroar derefter oupphörligt de rutheniska, d. ä., slavisk-ryska staterna i vester, och antager titel af repuliken Nowgorods öfverherre. Vid denna tidpunkt inbryta mongolerna från öster, inkräktande och förhärjande allt i sin väg. BSusdel, likasom Kiew, faller i deras händer, Nowgorod betalar dem skatt, och deras framfart hejdas först fom Ppolackarnes seger vid Leignitz år 1240 ötver barbarerna. Men de stolta rurikovitecherna förblifva: derefter under nära ett århundrade ydfurstar under mongolerna, tills ett litet folk, lithauerna, undantränger barbarerna, befriar de slavisk rutheviska folken och gör sig sjelfve till deras öfverherrar. År 1386 ingå de lithavisk-slavisk-ryska länderna en frivillig förening med Polen, i det Polens irottning Hedvig ger sin hand åt Lithauens storhertig Jagello. Kort derefter förenar sig Ungern med polska riket för att skydda Konstantinopel mot de påträngande turarne, och de slaviska folken värna ännu n gång Europa emot österns barbarer. Under tiden går det finsk-ryska väldet vid Wolga andra öden till mötes. En af Suslals store äktar mongolkhanens syster, hvarfter khanen helsar honom ?såsom den äldste f hans bröder?, d. v. 8. gör honom åtmintone till namnet, till herre öfver de andre urstarne af Ruriks hus, som äro mongoerna underdåniga. Hans son flyttar rikets mufvudstad från Wiladimir till Moskwa 3). först mot slutet af fjortonde seklet lyckas noskoviterna, efter flera misslyckade uppesningar, att afskudda mongolernas ok, och na ny tid begynner för det moskovitiska iket med Ivan II. Han iatager Kasan, ktar en prinsessa af det utslocknade greiska kejsarebuset, tager till vapen den byjantinska örnen, örnen med två hufvuden, ifver sig den österländska titeln af czar ch inkräktar både på taterernas och slaernas områden. Nowgorod faller, dess förämsta öfverbufvuden aflifvas, åttatusen af jess yppersta borgare föras tilllMoskwa och rsättas med moskoviter. Förstöringsarbetet ortsättes i det följande århundradet af lvan en förskräcklige; under sex veckors tidl: åter han dagligen aflifva emellan fembunra och etttusen personer och jemnar slut-. igen staden med marken. Republiken Pskof. r redan förstörd. Moskoviterna underlägga ig icke de slavisk-ryska städerna; de jemna em med jorden. Czarerna eröfra efterand Astrakhan, vestra Siberien, det nu-. arande lilla: Ryssland, . Smolensk, Polotsk ch oroa alltmera de lithauisk-slaviska proinserna. Polen och Lithauen ingå då en! ärmare förening är 1569 och värna sig nnou i nära två ärbundraden emot moskoiternas öfvermakt. Under tiden utsiocknar uriks ätt i Moskwa, en-lång tid af anarki sträder, som slutar med huset Romanoffs ppstigande på tronen. Ännu ett par åronden och vi befinna oss vid början af eter I:stes regering. : Den nyare tidens historia är för väl känd t här behöfva upprepas. De lithauiskaviska ländernas gradvisa inkräktning; Pons delning : Östergiönrovinsernas fall: Pn.