Aftonbladet – 6 juli 1867, sida 2

Ifrig ait förvissa sig om hennes öra och hennes minne icke bedrogo henne, fattade hon tillfället i flykten och återtog: Erkändt fel är till hölften förlåtet. Ni erkänner er stolthet, jag ursäktar den dö lätt. Det är en egenskap, som madame de Casa-Real fattar hos andra, hon som sjell besitter den i så hög grad. Jag visste väl att jag skulle tvinga er att tala, herr grefve de Warrens. Jag visste mycket väl att att ni finnes öfver allt der de Osynliga befinna sig.4 CAR! äfven ni, min fru, envisas att gifva dessa herrar detta namn. Nå, det står er fritt.e cPfter hvad som nyss passerat synes det mig att de rättfärdigat denna benämning. Men det är icke frågan om edra vänner, utan om er sjelf, herr grefve. Det är nu två gånger ni tilldelat mig denna titel, min fru, jag är ledsen att icke kunna behålla den. Ni nekar? tBehöfver jag demaskera mig?...t Liksom den herrn?4 tillade kreolskan skrattande och pekade på den svarte debardören, som språkade med den blå; nej, jag tackar er; man har redan drifvit gäck med mig tillräckligt i natt. Jag vill inte gifva er ny anledning dertill. cSom ni behagar,4 tÄnnu ett ord, jag ber. Tela, jag hör er. cHvar äro vi?6 Uti ett borgerligt hus, som finner sig mycket hedradt af att få emottaga er. De här fönstren ligga?... Åt halta gaten. CHuset gränsar intill värdshuset Modige Haren? tJa, grefvinna.t tJag förmodar att ni och edra vänner fortfarande hafva för afsigt att skiljas från mig, att befria er från min närvaro. Skiljas är riktigare, madame. Inga artigheter. Tala öppet.