Aftonbladet – 6 juli 1867, sida 2

Hans ögon voro himmelsblå. tJag rär icke derför, madame, sade han och satte åter på sig masken; men till min stora ledsnad, efter som det icke tycka bebaga er, har jag ända till denna dag ansetts hafva fullkomligt blåa ögon. Iaoser ni nu, att ni, förmodligen för första gången i ert lif, misstagit er?4 Jag insers, sade hon med af vrede och känslan af hennes vanmakt halfqväfd röst, Sjag inser att jag blifvit bedragen.4 Det kommer ungefär på ett ut. teMen...4 cAhal det är ett men, min vän Pierrot. Men den som jag söker, är här.4 Tag reda på honom, madame.4 Med antagande att han befinner sig ibland oss, frågade den blå debardören, som nyss återkommit i sällskap med den lilasfärgade, hvad skulle ni hafva att fråga honom?4 CHvar rör det er? inföll grefvinnan häf. tigt och vände sig till de nykomne. Öfvertygad att hafva blifvit förd bakom ljuset genom ett hastigt ombyte af kostymer, hade kreolskan beslutit att drifva dem till det yttersta genom ohöflighet, i förhopp ning att hoa skulle på rösten igenkänna föremålet för sina förföljelser. Den blå debardören bugade sig tigande. Den svarte tog i hans ställe till ordet: Ni får lätt spel med oss, madame, fortfor han; dessa herrar förstå sig blott på att svara män, då de tilltalas i denna ton. Ni är säker att alltid hafva rätt, då ni behandlar dem med så stor mildhet. ?Ja, ja... ni ären alla mer eller mindre ädlingar, mina herrar Osynlige!4 svarade Hermosa torrt. Det är mig ett nöje att erkänna. Jag hoppas att detta fullkomligt uppriktiga medgifvande icke skall såra er blygsamhet, min herr Lilas? Den lilasfärgade debardörenv, som kreolskan indrog i samtalet, hade icke öppnat munnen allt ifrån sitt inträde i rummet. Han svarade efter ett ögonblicks tvekan: Vi äro icke blygsamma, vackra Pierrot. Det är hans röst, tänkte hon.