Aftonbladet – 6 juli 1867, sida 2

Jag väntade mig icke hvarken detta mod eller detta ädelmod å er sida. Tusen taczsägelser!4 utbrast pierron med sitt mest silfverklingande skratt. 4Jag misstog mig, jag erkänner det; och ehuru jag icke rätt fattar anledningen och ändamålet med detta beteende, ser jag mig likväl förbunden att erkänna det storsinnade deruti.4 Måhända lade den svarte debardören en särskild tonvigt på ordet storsinnade, men då pierron ingenting svarade, fortfor han: CTacksamheten fordrade att jag icke öfvergaf er i den farliga belägenhet, hvaruti ni försatt er för min skull... det är skälet hvarför jag evleverat er, er och er muntre följeslagare. arcos Praya, den svarte dominon, bugade sig. Hvart vill ni komma?4 frågade pierron. Till dettas: Vi äro qvitt, icke sannt, min vän Pierrot?4 Jo, så mycket mer, som ni alldeles icke är mig någonting skyldig. cNåväl, låtom oss då skiljas.4 Skiljas?... Ja. Våra vägar gå icke åtsamma håll.t Är ni säker på hvad ni säger, min vackre debardör 24 Lika säker på den saken, som att jag ger er ett godt råd, då jag uppmanar er at icke följa mig längre.4 Grefvionan de Casa-Real funderade någro sekunder. Skola vi då alltid vara fiendtligt sinnade mot hvarandra? frågade hon slutligen med en ansträngning på sin stolta natur och med det behag som hon förmådde lägga i sin harmoniska röst. Medgif åtminstone att detta är en högs besynnerlig frasier mun, Pierrot, min vän! Anieger ni att vi voro fiender i det ögonblick ni kom till min hjelp, eller då jag sjelf räddade er ur er farligt slagsmål? svarade debardören med beundransvärdt spe lad munterhet. Jag talar allvarsamt, min herre.