Aftonbladet – 5 juli 1867, sida 2

öfverallt kände sig hemmastadd, i ett på lats lika väl som i det sämsta kyffe, och kastade sig raklång på en ytterst elegani kåsös. i Rummet, hvaruti de befunno sig, var stort, praktfullt möbleradt och upplyst a en lustre med mattslipadt glas. Tunga förhängen dolde fönster och dörröppningar. å och då framträngde likväl några ackorder af en aflägsen musik ända till detta rum. Man skulle kunnat tro det vara en balorkester, Den svarte debardören visste förmodligen besked om den saken. Han gjorde sig emellertid icke mödan att för sina kamrater förklara hvarest, hvarföre, eller om man dansade i de närgrär. sande rummen, tHär äro vi ae sade Frö vi i säkerhet , atom 088 språket, Tale -. är silfver, tiga är guld !4 svarade Mouchette snusförnuftigt: Det är mamma Pacli es åsigt, och det är äfven min. Jag stänger igen min speldosa. Någon annan bar ordet, tillade han och sträckte sig be. qvämt på den sammetsklädda möbeln. Hör ni, mina herrar? ropade grefvinnan de Casa Real i det hon lutade sig emot väggen. tHvad! min vän Pierrot?4 frågade den svarte debardören med ironisk likgiltighet. Hur man kommer och går i rummet bredvid. Ja, verkligen. Man anställer undersökningar. Man vill få reda på oss; då är det icke för mycket att man söker litet efter oss. Man skall fiona oss. Ah! det är något helt annat!