Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 3

Fångvården för femtlo år sedan. Det är bekant att konung Oscar varmt intresserade rig för en bättre ordnad och menrkligere fångvård. Hans arbete Om straffoch straffanstalter?, som utko.n 1840, slog an på den stora allmänhetens bättre känslor, kriminallagstiftniogen antog en mildare karakter och fängelseväsendet likaså. Staten hsr derigenom visserligen ådragits stora utgifter, men brottens antal har icke ökats i samma proportion som folkmängden. De, som nu bese våra fängelseoch straffanstalter, knota visserligen stundom öfver de stora palatserna, uppförda för brottslingar, öfver den varma beklädnad och den goda kost de erhålla, — men skulle väl någon enda vilja åt rgå till det gamla barbariet?. Har ett sådant funnits här i landet, skall man möjligen nu fråga. Ja, detförefarins verkligen för icke så länge sedan. Det kan vara skäl att derom påminna nu, ty det skadar aldrig att erinra om hvad som varit. I den embetsberättelse som rikets ständers justitieombudsman, Mannerheim, afgaf till riksdagen 1817, förekommer en mängd uppgifter samlade under hans embetsresor, som äfven afsågo inspektion af fängelserna. Vi skola meddela nägra af dessa uppgifter. Vid besöket äå Warbergs fästning befanns dervarande fängelser både osäkra och för ändamålet otjenliga. De der befintliga 43 fångarne voro inneslutna i tvenne stockhus?, som utgjordes af hvälfda rum i fäst. niogsvallen, utan annan betäckning än den jord som öfver hvaltvet på vallen blifvit upplagd. Frisk luft kunde endast erhållas, då dörrarne öppnades och väderleken sådant medgaf. Under snösmältning eller regnväder kunde fångarne icke på annat sätt än liggande på sina lafvar, hvilka inunder hvalfvet voro täckta med bräder, skydda sig mot det inträngande vattnet, som endast långsamt afrann genom golfvet och attunderhålla ens den anspråkslösaste renlighet var omöjligt. Flera af de der befintliga fångarne voro icke för brott dömda personer, utan lättingar, lösdrifvare o. d., som till allmänna säkerhetens befordrande blifvit på fästning insatta, och hvilka rätteligen hade på arbetsinrättningen i Carlskrona bort intagas; men som utrymme der saknades, så hade de å Warbergs fästning fått förblifva. Med något arbete kunde fångarne ej sysselsättas, emedan hvarken rudimaterier eller annan arbetslägenhet än de mörka stockhusen funnos att tillgå. PAnkersmedjehäktet? i Carlskrona bestod af nio rum, uti hvilka 173 fångar förvarades, deribland flera dömda för sysslolöshet och bristande näringsfång, hvilka der varit inspärrade öfver ett år utan ringaste sysselsättning. Fängelserummen voro invändigt alldeles svarta, trängseln så stor att renlighet var omöjlig, och bristande luftvexling i rummen hade till följd att de kläder, hvilka staten bestod ät fångarne och uti deras sängar, snart föllo sönder. Emedan alla arrestrummen voro upptagna af s, k. ordinarie fångar, fanns intet särskildt rum till militär arrest, hvari de af garnisonen, som för mindre förseelser ställdes under åtal, kunde insättas, utan måste sådana personer äfven för några dagars arresttid hållas i samma rum med gröire brottslingar. Derjemte förekom äfven den olägenheten för garnisonen i Carlskrona, att corps de Gardet var inrättadt i samma hus som arrestrummen aderton vanliga trappsteg högt ifrån marken, hvarigenom ej sällan inträffade, att då vakten, särdeles nastetid, utropades, karlarne föllao utför trapporna och dervid antingen skadade sig sjelfva eller gevären, Emedan Blekinge län icke egde något eget länshäkte, måste dess enskilda fångar, utom de som för någon kort tid kunde i OCarlskrona stadshäkte insättas, förvaras i ankarsmedjehäktet, der trängseln ständigt tillTäxte genom nya fångars ankomst från andra : 3 På kronospinnhuset i Göteborg voro i två små rum 36 qvinnor inneslutna, äldre och yngre, friska och sjukp, lifstidsarrestanter och sådana som för liderlighet eller brist på lagligt näringsfång på obestämd tid blifvit dömda och ditsända, alla sammanblandade. Eme!lan de begge rummen befanns ett stör. e rum, som skulle tjena till arbetssal; alla tre öfverflödade af osnygghet och den vidrigaste lukt, som än mera ökades genom en i hörnet af salen inrättad closett och fullkomlig saknad af veutilering. — J samma byggnad fanns ett rum, hvari 13 gossar voro in spärrade. Rummet hade, enligt föreståndarens egen uppgift, icke på tre månader blifvit rengjordt. Både qvinnorna och gossarne saknauc Sysselsättning. På fem månader hade inga rudematerier 1unnits der, hvarken af ull eller lin, till fångarnes sysselsättning. Föreståndaren, som sjelf varit klädesväfvare, hade visserligen sjelf anskaffat