Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 2

herr Jules med en top af fullkomlig likgiltighet. Nil? ?Ivsi jag.? PVerkligen, hvarför inte?? tillade kommissarien.. Jag tager på mitt ansvar att lemna er fri. Uff!? utbrast herr Jules och andades med fulla lungor. Men på ett vilkor? Hvilket då?? Ni skall stå till min disposition.? Det lofvar jag.. Och på min första kallelse, vid första bud, så kommer ni,? Jag skall skynda strax.? Är det öfverenskommet? Bestämdt!? Och f. d. chefen för säkerhetspolisen räckte oliskommissarien sin hand, som denne hjertigt tryckte. Ni lemnar mig mitt folk?? frågade han. Så många som ni nödvändigt behöfver.? Jag behöfver blott två utaf dem.? Ni ansvarar mig för dem?? Som för mig sjelf.? Kommissarien blinkade icke ens på ögonen, utan tog detta svar för redbart mynt. Välj ut dem ni vill bafva, svarade han. Hr Jules dröjde icke länge att göra sitt val. Man skyndade derpå att rensa slagfältet. De döde skickades till la Morgue; de sårade fördes till närmaste sjukhus och de friska till polisprefekturen. Enligt sitt löfte sysselsatte sig mäster Coquillard-Charbonneaus patron särskildt med den okände, som kommissarien envisades att kalla ?hertigen?. Han lät två karlar, dem han sjelf utvalt, bära bort honom. (Forts.)