Aftonbladet – 3 juli 1867, sida 2

med slamret af jern, eller med det matta ljudet af träd som träffar kött. Då och då genomskars mörkret af den hemska blixten från ett eldvapen. Man hvarken hörde eller såg något mera. Midt under denna obeskrifliga förvirring, försökte herr Jules två eller tre gånger att dominera bullret af striden och de kämpandes rop. Men de sårades raseri, som gränsade till galenskap, och hänförelsen hos de andre. som likt vilda djur hade vädrat blod, vore starkare än hans vilja. H Han förspillde sin tid och sin möda. Men då slutligen sgjelfbevarelseinstinkter talade hos honom högre än alla andra skäl, sökte han orientera sig, kullkastande der ene, trängande sig mellan två ondra, och hann omsider fram till den förskansning som den svarte debardören upprest ät sig medelst det kullstjelpta bordet, och en gång i säkerhet andades han åter. Hans folk sleto, slogo och strypte hvarandra, Det var ett litet missöde. Men endast man slutligen lyckades lägga hand på den som han ansåg såsom chef för de osynlige, begärde herr Jules ingenting vidare och tröstade sig temligen öfver den lätt ersättliga förlusten af ett halft dussin af sina koryfeer. Han erfor till och med ett elakt nöje af den tanken att någonting kunde hända pierron, smådjefvulen och den svarta dominon, dessa tre personer som blandat sig uti saker som icke rörde dem. Men olyckligtvis spådde för detta chefen för säkerhetspolisen oftare än han rådde. Händelserna utvecklade sig icke alldeles så som han hoppades. (Forts.)