Om galna hundar, Under den mer och mer tilltagande sommarhettan, torde det ej finnas opassande att fästa allmänhetens uppmärksamhet på nedanstående upplysningar. meddelade af en sakkännare, i en heröm utländsk tidskrift. Hundraseriets igenkänningstecken. Af Bouuetr. (Archiv der Pharmacie) Då någon säker hjelp icke, så vidt medicinens annaler hittills nå, är att hoppas för den, som blifvit smittsamt biten af en galen hund, och det enda skyddsmedlet emot den farliga åkomman följaktligen består i konsten att igenkänna den hos hundarne, så förtjena följande bestämda uppgifter derom all möjlig spridning. De aldraförsta tecknen till raserisjukan hos en hund äro icke så pålitliga och tydliga, att man straxt kan skilja dem från tecknen till någon an-. nan hundsjuka. Så snart en hund röjer tecken till sjukdom, är det derföre säkrast att sätta honom i band eller hålla honom instängd; kort sagdt: att aldrig lita på någon hund som icke Er frisk. Stundande galenskap hos en hund röjer sig först genom oro och dystert lynne, till följd hvaraf hunden som oftast ändrar sitt läge när han hvilar. Utvecklar sig sjukdomen vidare, så blir patienten skygg, kryper i vråar och under möbler; men utan att ännu förråda någon lust att bitas. Han lyder likväl långsamt och ogerna när han ropas; kröker sig tillsammans och hänger hufvudet. Visar han en underlig blick och ett mycket nedslaget utseende, så är han bestämdt att misstänka. Hans efterhängsenhet efter sin husbonde tycks likväl tilltaga under detta stadium; men han bits nu om han blir slagen; han undviker också nu allt som kan uppreta honom. Lemnas han blott i fred, så har man i sjelfva verket ännu icke att befara något anfall af honom. Detta tillstånd kan räcka ett dygn, till och med två. . Men sedan visar sig yrsel, förenad med ilska; man märker att hunden inbillar sig se före Bom icke finnas; han lägger sig likasom på lur, och rusar derpå häftigt upp och biter i luften, likasom efter flugor; eller springer tjutande mot väggar och murar. Med vänliga ord låter han likväl ännu väcka sig ur yrseln och lugnar sij för tillfället; han sluter öronen långsamt oc låter hufvudet sjunka, men drager frambenen så under bringan, att han tycks på väg att falla framstupa. Hastigt reser hansig likväl upp igen; nya drömbilder sysselsätta honom; han blickar upp vildt, och biter omkring sig; och om han Er satt i kedja, reser han sig upp. Hos en lös, men annars spak och dresserad hund, visa sig dessa symptomer ännu mera fruktansvärda; ögonen få en ovanlig, nästan bländande glans och tyckas lysa som eldkulor. Med sjukdomens fortgång förökar sig oron, men ännu utan synbar böjelse till anfall emot någon menniska. Hunden visar tvärtom all vänlighet, men som emellertid är försätlig, och kan föranleda en vådlig säkerhet hos dem som nalkas honom. Man kan alldeles icke lita på tonom i detta tillstånd. I afseende på den så kallade vattuskräcken — d. v. 8. fasa för vatten — råder ett stort -miss tag. En galen hund hyser alldeles ingen afsky för vatten; om man bjuder honom vatten, viker han icke tillbaka med förskräckelse; han nalkas tvärtom det åt honom framskjutna vattenkärlet och lapar; han sväljer äfven, under sjukdomens första stadium; och till och med sedan den med sjukdomen förenade sammansnörpningen af matstrupen begynt, försöker han att dricka. Ofta sticker han ned hela nosen i vattnet, äfven sedan han icke mera kan svälja. Under sjukdomens början vägrar han icke heller att äta; men födan alstrar alltid äckel hos honom. Detta är ett anmärkningsvärdt och bestämdt sjukdomstecken. Deremot söndertuggar och sväljer han saker som icke kunna tjena honom till föda; t. ex. halm och händelsevis till och med trä, stenar och glas. En förökad afsöndring af fradga ur munnen förekommer i vissa fall; men icke alltid, och är icke att påräkna såsom något säkert igenkänningstecken till raseri. Det händer tvärtom att munnen förblifver torr. Den får under sjukdomens sista stadier en fiolett eller blåaktig färg. Munnens och strupens torrhet föranleder stundom ett högst eget symptom: hunden sticker in den . ena tassen i munnen, likasom om han hade fått . ett ben i halsen och försökte skaffa bort det. En läkare, som förmodar att så förhöll sig och sökte hjelpa hunden, blef biten. Blodkräkning, som stundom följer åkomman, är blott en verkan af de förutnämnda skarpa ämnenas slukning. En läkare blef offer för det härigenom föranledda misstaget att blodkräkningen hade någon annan orsak; han blef biten när han härom ville anställa närmare undersökning. En galen hunds sätt att skälla är ett af de mest bestämda sjukdomstecknen; men man måste ,: hafva hört det en fång, för att igenkänna det. Det vanliga och tydliga hundskallet, som består Bf på-hvarandra jemnt följande och med full hals frarmstötta klara ljud, är hos en galen hund hest, dåft, groft; på ett enda klart skall följa ; två eller tre mer och mer matta tjutningar, djupt ned ur strupen, hvarvid munnen icke sluter sig fullkomligt emellan hvart ljud, såsom hos en frisk hund. En hund, hvars skalltoner iro djupare än vanligt, har man alltid anledning utt misstänka. Ett annat vid denna sjukdom eget fenomen, ir hundens stumhet vid plågor. Denna tystnad ir icke en följd af känslolösbet; ty han söker imdandraga sig de plågor som tillfogas honom; nen emellertid fördrager han hvilka plågor man in tillfogar honom, utan att gnälla eller upp-t sifva något skrik vid smärtan. Vid första anfallet af galenskapen flyr vanligtvis t wunden ur hewmet, och han dör oftast utomhus; I o nen det händer äfven att han kommer tillbaka om tt eller annat dygn; och då i ett tillstånd af lt itvecklad sjukdom, som ger honom ett oemotr tår dligt begär att bitas. d Ett eget tecken till galenskap är begäret hos len galne hunden att anfalla andra hundar; detta vy egär är så starkt, att man kan anse förevisanId let af en annan hund för det säkraste medleti tt upptäcka det ännu dolda raseriet hos en sjuk und. Detsamma gäller äfven om andra djur te om smittats med hundgalenskap: vid anblicken le fjen hund råka de i det högsta raseri och söka ic ngripa hunden med sina naturliga vapen: häjen med hofvar och tänder, tjur.n och gumsen In red hornen. När en hund anfaller en annan und oförmodadt och försåtligt, utan att efter n vana förkunna anfallet förut genom morr: ing eller skällning, är det ett säkert tecken aåtttc en. anfallande är galen. st När en galen hund blifvit insatt i en jernbur, ti A väcker han fasa, äfven när man vet att han IA r säkert förvarad. Vid minsta anledning rusar si an upp under tjut och med eldigt glänsande ft gon, biter vildt i burens galler, gnisslar med (ft iadecna och kastar sig med raseri öfver allt vad man räcker honom, antingen det är trä. !s ycken eller jernstänger. På hvart sådaut an-st ill följer stor matthet: hunden drager sig tillp aka i ett hörn, och tycks känslolös för alla lags uppretningsmedel; tills ett nytt anfall kömver öfver honom. Bringar man under raseriperioden ett annat reatur af samma slag, men af olika kön i buren, i griper det rasande djuret icke alltid genast !n n det friska, utan hänföres i stället af en an-pi an drift, som röjer sig genom smekningar och n: uykningar, Det arma offret anar den rydliga al wan och söker undandraga sig den; det för-m rager skälfvande det galna djurets smekningar, H en kryper undan i en vrå. MHastigt anfaller se u det rasande djuret det friska, som sällan försvast wr sig, utan gnällande försöker att med fötterna sydda hufvudet, mot hvilket anfallen äro rikl uj we. Efteråt följa och omvexla nya smeknin:li. ar med nya anfall. i När en hund med fullt utve ss rr RR a dr Ar er or -—