Aftonbladet – 1 juli 1867, sida 2

De läto de andra hållas. Men de deftogo icke. Tydligen fanns den vilda truppens anförare der. Det var dessa båda masker, eller åtminstone en utaf dem, som man måste fråga om orsaken till detta oväntade inbrott. Vid första ögonkastet hade den svarta dominon märkt detta och, lemnande åsido mäster Charbonneau, som nödgades lägga band på sin vrede, gick han rakt fram till pajazzon. enneväntade honom orörlig. Min vän pajazzoS, såde den gvarte debardören utan någon inledning; Xjag tackar dig för din åtgärd. Hvilken åtgärd ?4 frågade den andre med förställd röst. Att sätta en grimma på er bandhunds nogs. Coquillard-Charbonnheau utstötte ett morrande af raseri, som verkligen kunde tagas för att komma från det djur, hvars namn man gifvit honom. Pajazzon rörde icke en min, och då han icke ville fortsätta samtalet med den svarte debardören, vände han honom ryggen utan vidare omständigheter. Denne sednare endast skrattade åt hans oartighet. Men la Cigale, den gule debardören, uthärdade icke längre då han såg sin högt vördade chef behandlad som en gatpojke. Han störtade fram mot pajazzon och satte sin ofantliga knytnäfve framför hans näsa. — Trosspojke! Trashank! skrek han med dundrande röst. Det var gnistan som tände eld på krutet. (Forts.)