Aftonbladet – 28 juni 1867, sida 2

munnen för att beklaga sig öfver den skandel som inträffat bos honom, förvandlades hans melankoli till en meddelsam munter het genom ett haift dussin louisdorer, som den svarte debardören kastade fram på bordet. Vi sade att alla debardörerna åter befunno sig förenade omkring bordet, hvarpå den reqvirerade bisehoften blifvit framsatt; deita var dock ett misstag. Endast tre af dessa besynnerliga kunder hade stannat qvar der: den blå, den gula .ch den svarta debardören. Den röda och den Vlasfärgade debardören hade försvuunit under tumultet. Mouchette, så intresserad han än var, skulle måbända i-ke heller begärt bättre än att följa deras exempel och lemna stället; men hans följeslagare, Pierron, hade ifrigt rkat att han skulle stanna qvar bredvid onom. Mouchette blef qvar. Hvad angick dominon, pierrons dystra och tystlåtna ekyddsvakt, så hade hen icke under heia uppträdet lemnat sin plats. Han var en figur med så respektabelt utseende att efter den gula debardörens misslyckade försök ingen vågat ens i förbigående spudda vid hans armboge. Ehuru den svarte debardörens frikostighet blåst bort det bekymrade uttrycket i den hederlige Frasngois Tournesols ansigte och tröstat honom öfver tomheten i hans lokal, var hav ändock icke lugn. Sedan några ögonblick hade det blifvit lugnt äfven en trappa uppDet hade blifvit tyst till och med i de ouskilda rummen, der det eljest brukade gå sanska bullersamt till. Alla gästerna, bungriga och törstande, maskerade och omaskerade stego under tyst