Aftonbladet – 27 juni 1867, sida 3

utgång. I BLANDADE ÄMNEN. Ett caf chantant i Paris. (Ur Les Odeurb de Paris at L. Veuwillot.) Hvilken luft! Hvilken luft! en blandning af tobak, bränvin, öl och gas. I Det var första fången jag betraktade ett sådant I ställe, första gången jag såg qvinnor i tobaksrök; och rundt omkring oss sutto icke blott qvinnor, Jutan äfven damer, För tip: år sedan skulle man förgäfves sökt lett dylirt skådespel i Paris. Det var tydligt att I dessa damer hade släpat sina besegrade män Imed sig; de arma varelsernas dystra och nedslagna utseende sade det tydligt nog. Sjelfva I tycktes damerna känna sig temligen hemiöa Istadda. Dessa fina damers närvaro påtryckte sällskapet en alldeles egendomlig stämpel af so I cial demoralisation. . Man väntade vid pass en half timme tilldess alla platser voro besatta. Först kommo några underordnade subjekt, små skrällande, jamände röster, kort sagdt, något som på intet sätt kunde rättfärdiga den skatt man hade Jagt på vårt glas öl. En tenor sjöng, jag vet inte hvad, två damer sjönga, jag vet inte hvad. Jag hör att dessa damer på sin höjd känna förtjena tre till fyra tusen francs; de voro dock högst elegant klädda. En baryton lät beundra sig. Han hade en vacker stämma, men spelade I den sorgligaste figur i verlden. Han såg utsom en af dessa Bergete gamla folkrepresentanter; af hvilkas hållning och klädedrägt man stiax skulle se att de voro tänkare. Hans sång sysselsatte sig med ett bo, en ljuf hemlighet, en himmel, som våren välsignar, och med menpiskan, som är en fågel här på jorden och till hvilken Gud hviskar: seg dig ett bo!? Piprökarne, som i detta ögonblick voro långt från sina bon och ej hade brådt att återvända till dem, hörde på med våta ögon, qvinnorna kunde knappast äterhålla sina tårar, de fina damerna applåderade med fingerspetsarne. Barytonen, kall som is, i svarta kläder, hvita handskar och ett sappörskägg, öfversockrade sin sista strof, utan att aflägga minen hos en man, som är sys. selsatt med att studera underjordens lagar. Derpå gjorde han en djup bugning, gick, blef framropad, bugade sig åter, drog sig baklänges tillbaka — och en bäfvan gick genom salen. Hon (den stora Theresa) skulle nu visa sig; en bifallsstorm anmälde henne. Jag fann henne inte så ohygglig som man hade skildrat henne för mig. Hon är en temligen lång och smärt person, utan något annat slags behag än sitt ryckte, som är ett rykte af första rangen. Jag tror att hon har en smula hår; hennes mun tyckes gå rundt omkring hufvudet, hennes läppar bestå, liksom hos negrerna, af tvenne kuddar, hennes tänder likna hajens. En dam vid min sida kallade henne en vacker mulattska?. Kort sagdt — men äfven jag har kanske en stråle af hennes ryktbarhet i mitt öga — hon ser inte ut som andra menniskor. Hon kan sjunga. Hvad hennes sång angår, är den lika obeskriflig som det hon sjunger. Man måste vara parisare för att kunna fatta dess tilldragningskraft, man måste vara en raffinerad fransman för att kunna finna smak 1 dess fullständiga vanvett. Det finns i den intet språk, ingen konst, ingen sanning. Det är någonting som man krafsar upp ur rännstenen, och det smakar också af rännstenen. Sjelfva parisarne ha icke alla det luktsinne, som för dem till denna tryffel. Vår sångerska har sina pröfvade tryffelhundar, som förse henne med hvad hon behöfver, och hon tillreder mästerligt såsen till denna rätt. Hon spelar sin sång lika mycket som hon sjuner den. Hon spelar med ögonen, armarna, axarna, höfterna, och hon spelar djerft. Någonting behagligt kommer inte i fråga hos henne, hon söker tvärtom förstöra det qvinliga behaget, och detta är måhända det pikanta, den bästa kryddan på raguen. En bäfvan genomilade åhörarne, ett beundrande mummel höjde sig ur tobaksröken, då vissa ställen förekommo, hvilkas på förhand säkra framgång trotsar hvarje analys. Alltsammans luktar af gammal tobak, otäta gasrör och jästa drycker, och på botten finner man den tomma.och flacka ömklighet, som man kallar ledsnad. Ahörarnes allmänna fysionomi är ett slags momentan lamhet. Det enda som ännu håller lit i dessa menniskor är puflen, och hela gåtan af den lycka vissa konstnärer göra, består deruti att de gifva den starkaste puffen. Den går strax öfver, och stamovsten terfaller i sitt lamhetstillstånd. Der, tillfällige åskådaren skyndar ut för att Vfriska sig med den rena luften på gatan. För att vara rättvis, måste jag erkänna att dessa föreställningar äro väl organiserade och att jag högligen beundrat den konst, som uppenbaTAL E18g i programmet. Den stora sångerskan är omgifven at underordnade medarbetare. Framför hennes nummer går föredraget af ett par simpla romanser, och hon sjunger så fort som möjligt ofvanpå det sliskiga bygg dig ett bo! På denna smaklösa ost följer genast hennes genompepprade lök och rafflande finkel. Puffen är våldsam eller såsom man på ställets språk uttrycker sig: Det rifver i svalget? Men detta svalg, detta djuriska svalg, skall hädanefter hvarken finna smak i bröd eller vatten eller vin eller frukt, och man måste för framtiden bjuda det ruttet kött. fverallt finnes en sångerska af Theresas art. Parisaren skulle inte tro att han var på ett sångcaf, om han inte funne sin Theresa och sin theresaliska sång. Den verkliga Theresa förtjenar sina hundrd tusen francs. Vid sidan af caföets Theresa uppträda ständigt andra konstnärer, pianister af båda könen, fiolspelare, harpspelare, guitarrspelare, virtuoser på munharmonika, trumpetare, trumslagare, idel folk, för hvilka -allt slags svårighet är en lek, med undrntag af svårigheten att förtjena tre francs or dagen. På ett oaf6; som tycktes nära att gå sin undergång till mötes, och der gasen brann så misslynt, som om den förutsett att den ej skulle bli betald, spelade en violinist god musik i den bästa stil. Vi voro endast två som applåderade. Nu gaf han ett litet muntert stycke, som vann mera bifall, och alägsnade sig enligt etiketten baklänges, med hufvudet nästan vid knäna. T denna publik i skjortärmar, med mössan på hufvudet, fordrar att konstnären, som alltid måste visa sig i svarta kläder, skall böja ryggen. Medan violinisten bugade sig, ropade en stämma : Da Capo! Han intog åter sin plats, upprepa de de båda sista takterna af stycket och började der å en serie variationer och konststycken, som väckte entusiasm. Han härmade klockspel, fågelsång, åskan och slutligen åsnans skriande. u blef bifallet stormande. Jag hade fått nog och skulle ytterligare betala min förtäring. Den bestod af ett glas afskyvärdt vin. Man begärde i betalning derför tjuguåtta sous. Med drickspenningar utgjorde den vid pass: dubbelt så mycket som en ansiändig flicka kam förtjena på sitt arbete under tolf timmar. ——-— nn d