Aftonbladet – 27 juni 1867, sida 2

STOCKHOLM den 27 Juni. Att ej Londonkonferensen lyckats begrafva : ridsyxan mellan Frankrike och Preussen, sar sig nu, trots kung Wilhelms besök i aris, allt tydligare. Redan länge hade jan anat att franska regeringens under andliogar med Nederländerna om Luxemutg ej voro hr von Bismarck främmande, ch stödde sig på ett af denne förut gjordt redgifvande och denna förmodan har nu ekräftats af de i Gula boken fra: lagda epescherna. Så förklarade den franska utikesministern i en not af den 1 April att an ej trott sig företaga något som stode i trid med Bismarcks egna åsigter. Hr von sismarcks språk?, heter det der, har allid varit sådant, att vi måste bringas på en tron att han uppfattade saken på allleles samma sätt som vi?. Detta yttrande an ej hafva någon annan. mening än att sismarck frångått sitt Frankrike gifna löfte. å uppfattas det äfven af den franska presen, af hvars organer flera öppet beskylla jen preussiske premierministern för löftesrott. Krigspartiet i Frankrike har härigenowa aturligtvis fått vatten på sin qvarn. Det åstås att franska regeringen blifvit ordentigt dragen vid näsan af Bismarck, att kejaren 4 tänker nog på Frankrikes inflytanle i utlandet, och att han alltför lätt finner ig i följderna af Bismarcks politik. Man ade gerna sett att kejsaren tagit sina pliger som värd litet lättare. Man kan ej göra ig förtrolig med den tanke att kejsaren welt och hållet uppgifvit all tanke på att töfva vedergällning och ser i skapandet af len nya tyska tullföreningen och dess utträckning till de sydtyska staterna ett bevis på att Preussen har för afsigt att kringså Pragfreden, och på omvägar genomföra Iysklands enhet. Man är förbittrad öfver att den kejserliga regeringen ej gör något för att hindra detta och börjar tro att kejsaren i sjelfva verket ej är en fiende till Tysklands enhet lika litet som han var det ill Italiens. Medan allmänna sinnesstämningen sålunda ortfar att vara retad, en omständighet som en regering sådan som den franska på längden ej vågar förbise, ha de formella garanierna för fredens bevarande på ett annat håll ej obetydligt försvagats. Som man ernrar sig gaf Ergland, jemte de andra konferensmakterna, sin garanti tör deiLuxemburgfrågan träffade öfverenskommelserna, en saranti som Bismarck gjorde till ett oeftervifligt vilkor för Preussens samtycke till Luxemburgs utrymmande. Men nu har Eugland, genom sin utrikesmimster lord Stanley, förklarat att garantien ej betyder det allraminsta, emedan den är kollektiv, hvilket vill med andra ord säga, att England endast i det fall är förpligtadt att med vapenmakt göra den gällande, att alla de andra deltagarne i traktaten, således äfven Frankrike och Preussen, göra detsamma. Dessutom?, tillade ministern, ?står det ju alltid i parlamentets makt att förebygga ett krig genom att neka de dertill nödiga medlen?. Det ganska märkliga sätt, hvarpå representanten för en 8. k. stor nation här, med en slughet som i förhållandena man och man emellan har ett mindre vackert namn, förstått att göra en ingången förbindelse till ett fullkomligt betydelselöst ord, och värdet af alla dylika garantier, är ej vår mening att nu framhålla. Visst är at den nämnda traktaten genom denna förkla ring blifvit som den aldrig funnits till och att i konferensmakternas högtidligt åtagna förbindelser ej ligger den minsta säkerhel för att Luxemburgfrågan i en eller annar form kan upprifvas på nytt. Oekså uttale sig de nordtyska tidningarne med stor harm om densamma. Weser-Zeitung har nyliger i en artikel sökt visa att den nämnda frå gan åter är u, pstånden ur grafven och denn: åsigt delas at en korrespondens från Berlir till Kölnische Zeitung, der det heter: ?Lord Stanleys förklaring strider så fullständig! mot folkrättslärarnes uppfattning ef garan tiens begrepp att det synes nödvändigt at från rättssynpunkt protestera emot att mar på detta sätt försvagar betydelsen af åtagn: förpligtelser... Att de engelska ministrarn uppträda på detta sätt strax efter traktaten underteckvande skall krappast bidraga at befästa den och måste väcka stora betänk ligheter hos de kabinett som afsluta fördreg med England.?