Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 2

I besluta mig att kringgå dem så fort som möjligt. . Och det är hyad ni gjort? Ja, min here.X uNi är ursäktad, Noöl. Men var litet skyndsammare hädanefter. en gamle ädlingen glömde derpå det vigtiga skäl han baft att vänta grefve de arrens, och försjönk åter i sin stumhet och orörlighet, alltjemt med sin sondotter till höger om sig. Då grefve de Warrens såg att ingenting vidare qvarhöll honom på det. hållet, närmade han sig vicomte de FEstang. Vid. grefvens. inträde i rummet hade vicomten stigit upp. Han gick ou den nykomne några steg till möte och tryckte varmt hans hand. Min vän, sade han med rörelse, ni ursäktar väl, icke sannt?4 Hvem, vicomte? Min fer, som sedan så lång tid behandlar er på detta. sätt, utan att hafva en aning om er grannlagenhet och er storsinthet. Ah!4 svarade grefve de Warrens leende, thvilka stora ord för att vedergälla en sä naturlig hängifvenhet. Säg icke mera, herr vicomte, såvidt jag icke skall tro att. tacksamheten ärer en tung börda, om det eljest kan bli fråga om tacksamhet af er mot mig, sJag har orätt, Noöl. Mioa förfäder hafva tjenat edra, herr vicomte; och edra förfäder hafva alltid beskyddat mina. Måste jag i dog, derför att jag blifvit rik, och derför att en dold makt gjort mig mäktig, måste jag nu afstå från denna urgamla uppgift, från denna orubbliga tillgitvenhet för ert hus?4 tDet var icke det jag ville säga. Jag upprepar, att jag hade orätt. Från detta ögonblick skall jag nöja mig med att tänka