Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 2

ömkliga butiker fanns det ett enda etablissement, som blomstrade eller rättare sagdt gjorde furor. Det var b läget ungefär vid midten af gatan Angöulome, der denna skars af rue de Malte. Se här historien huru detta ställe hade kommit tiil en sädan grad af blomstring: En vacker sommarmorgon, sådana man finner i södern, hade en stackars sate till provengal från trakten af Toulouse, hvilken erfarit ett behof att erfara hvad dimma, regn och spleen vill säga, modigt begifvit sig hemifrån raka vägen till Paris, detta förlofvade land för alla arflösa. Vår provengal hade på sin höjd ett trettio-. tal francs i sin ficka. Hans resa räckte sex veckor. Efter många motgångar ock vedermödor och sedan han redan börjat misströsta om att någonsin hinna fram upptäckte han omsider röken från de parisiska skorstenarne, som förmörkade horisonten. Klockan var sex på aftonen. Vår provencal uppgaf ett rop af glädje och hopp: Hans trötthet och hans nedslaenhet försvunna som genom ett trolleri. et förekom honom som en framtid full af millioner sträckte sin famn emot honom från denna omätliga stad. Enligt hans beräkning fanns der plats för hela verlden, isynnerhet för honom, söm kände sig så liten. Provengalerna äro envisa, hvilket är deras minsta fel, men dessutom sporras de af en omätlig ärelystnad. Ur denna synpunkt var vår toulousare provengal i dubbelt hänseende. Hurudan var hans början? Huru bar han sig åt att komma ur den sinkiga belägenhet, hvaruti han befann si vid sin ankomst till den stora staden?