Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 2

y ett sådant sträfvande har, då det utfö:s med allvar, en uppfostrande makt, hvilen man i Jängden icke kan undandraga ig. Under det att förtjensten att ha berädt denna väg, hvilken vi hoppas man ckså för framtiden skall följa, tillkommer en artistiske direktören, har han i sina träfvanden funnit ett erkännansvärdt bistånd skådespelarepersonalens ifver och skickighet, hvilket gjort det vöjligt att gifva nycket komplicerade arbeten, sösom t. ex. lenrik IV, ett utförande, som skulle vara ill och med en äldre och rikare utrustad cen än vår värdigt. Och detta icke blott wvad hufvudfigurerna vidkommer, uten också eträffande heia ensemblen. Naturligtvis är let icke någons mening, att en repertoire 1teslutande borde vara sammansatt af klasiska arbeten; detta skulle vara en lika stor msidighet, som om man ginge till den motatta ytterligheten. Men de böra alltid finvas der och det i så riklig mängd, att de kunna verka bildande och tillika i hvarje igonblick kostrlerande, pi hvad ståndyunkt ej mindre publiken än de sceniska konstnärerna befinna sig. Hvad personalen angår, så har dess sammans ttoing icke undergält några väsentliga förändringar under loppet af det sista året. Jag tillät mig sistlidne höst at gifva en kort karakteristik af de mera framstående bland Kristiania teaters artister cch kan i pult väsentligt åberopa mig på den. En norsk skådespelerska, fru F. Nielsen, hvilken i fjol höst gästade Stockholm, vppträdde efter sin hemkomst på Kristiania teater i titelrollerna i två sensationsstycken, Jane Eyre? och ?Charlotte Corday?, men lyckades, oaktadt en omisskänrelig energie, icke eröfra sig någon fast plats bär, utan måste åter draga ut på vandring tillsammans med ett under hennes mans, H. Nielsens ledning stående skådespelarcsällskap. Lyckligare var ett ungt konstnärepar, hr och fru Juul, hvilka mot slutet af 1866 gingo öfver från det sistnämnda skådespelaresällskapet till Kristiania teater, uch af hvilka isynnerhet frun genast visade sig vara i besittning af verkliga eceniska anlag. På publikens stigande intresse för teatern och dess verksamhet kan man finna ett bevis i de tilltegande besöken. Teatern har under det förflutna spelåret varit besökt a! omkring 80,500 betelande åskådare, d. v. 8. i medeltal något öfver 500 hva je spel afton, med en bruttoinkomst i medeltal a! ungefär 170 speciedaler eller för hela spel året omkring 26,500 spd., en inkomst, som, så vidt jeg vet, är den största, teatern hit tills har uppnått. Under det näst föregå ende spelåret belöpte sig bruttoinkomster till 23,000 spd. och i gamla dagar — äre 1848—49 — sjönk den till och med ned til omkring 14,500 spd. Med det tillopp a äskådare, s -m teatern nu har och som un. der en skicklig styrelse bör kunna påräknas bli stigande, skulle den icke blott kunne bibehålla, utan till och med föröka sint krafter — något som i vissa riktnisgar, t ex. i operan, skulle vara mycket önskligt så framt den icke hade en för hvarje dag allt mera tryckande skuldatt bära på. Hurt denna börda skall kunna lättas, är ett fi nansieit probiem, på hvilket alla de direk tioner, som ha aflöst hvarandra, förgäfves ha bråkat sina hjernor. Kan det emeller tid bli löst antingen med ens eller efter hand. så skall en nationel norsk scens beståut vara betryggadt, utan att man behöiver tag: sin tillflykt till nägot understöd från staten sida, en utväg, som säkerligen i allmänhe har flera ofördelaktiga än goda sidor. Med utgåvgen af d t nu afslutna spelåre lemnar den ertistiske direktören tillsvidare — vi vilja likväl hoppas icke för lång tic — den seen, vid hvilken han nu i 22 å har verkat och som det på denna jemförelstvis korta tid har lyckats honom att gifv:t en konsistens, hvilken det är att hoppas skal! betrygga dess bestånd och ständige framåt skridande mot dess mål.