vid honom, räknade hon bonom snarare till förtjenst. Hoa hade dock ett par gånger i början af sin dervaro sett att han kunde, när de blefvo allt för oresonligt välmenande, afväpna dem. Ja, summan ef allt var att farbror Anton var för henne inbegreppet af allt möjligt godt och nir han med en blick ur sina milda ögon stundom tackade henne för hennes alla små tjenster, ilade en glädjekänsla gerom hennes själ. Och hennes väsen äter var så ljufligt och stilla, att lektorn dervid kände sig till mods som när han om somrarne var med sin kära bok ute i naturen och vinden smekte hans kind, utan att derför fråga: Märker du bur väl jag vill dig?? Det var ett blomsterdoft i hennes närhet, ett solsken i hennes blick, som underbart värmde. Deraf kom sig att lektorn mer än en gång tänkte för sig sjelf: om ej mina ungdomsdrömmar gått i qvaf, kande jag nu egt en sådan dotter! Det äterstod numera codast fjorton dager till Bettys afresa. Det var en varm och vacker afton i Augusti och fastrarne, oaktad: klockan var nära 10 på aftonen, ännu icke återkomma från en tillställning dit de varit bjudza. Månan uppgick klar öfver trädtopparne och epeglade sitt blida anlete i ån, hvars vatten sakta krusades af en sval aftonvind. Resedan doftade och en näktergal lät höra några melodiska slog från en hagtornsbuske på avdra sidan ån. Allt tycktes vara försänkt i stilla frid. . Men på mossbänken gatt Betty ensam och grät, grät förtvifadt, viss om att åtminstone nu icke bli störd, ty af farbror Anton hade bon redan tagit god natt och fastrarne, då de kommo hem, skulle tro benne ha gått till hvila. Och hvarför grät hon då? Emedan hon skulle lemna den vän hon här så högt värderade, och återvända till en mor som aldrig förstått sin dotter och till en fästmav, som hon aldrig älskat, utan den hon endast på modrens upprepade hö