och starkt ackompagnement: Nej, det är slut, ty sen kärlexen ljugit? eto. etc. Lektorns lilla hem var förtjusande och han sjelf öfver all beskrifning förtjust, till stort men för filosofien. Cilla hade följ sina gamla matmödrar och ersattes hos det unga paret af en tjenstflicka med riktig näsa och hyggligt utseende och för öfrigt i sit upplörande like oklenderlig som Cilla. Hvarken Polla eller Netten hade bivistat brodrens bröllop och den förra lät på tett helt är icke se sig inom hans dörrar. Första balfåret var älven Netien derstädes osynlig, men det andra tillät henne Poilla att hysa mildare känslor, eftereom det ändå kunde vara roligt att höra buruden ordning — eller kanske rättare oordning — det rådde i det nya hemmet. Stackars Anton! han fick väl hvarken mat eller vård. Då lektorns lilla son året. derpå skulle döpas, rick lektorn sj-lf upp till systrarne och bad dem öfvervara festen. Aldrig!? sade Polla och vänds sig bort. ?Jag är en menniska m d karakter. Må Netten gå; hon har alltid varit ett rö tör vinden ! Men då blir min glädje bara half, svarade lektorn, som var ålagd af sin lilla hustru att göra allt för att tillvägabringa en försoning, Och så om du komme?, tillade han, ?vore det ett så godt förebud för min lille Pauls lycka...? ?Skall han heta Paui?? frågade Polla och vände sig till hälften om mot brodren. PVisst ekall han det, svarade denne. ?Han skall heta så efter dig, sova i så många är varit mig en kär syster och vårderinna. Och det skall han heta antingen du gör mig den glädjen att komma eller ej.? Då smälte det islager som sårad fåfänga och egoism låvt frysa till kring Pollas bjerta, smälte till varma tårar, och hon räckte honom sin hend till tecken att allt var åter godt dem emellan, och det blef en fest med glädje och gamman. Eiter den degen lefde svägerskorna i den största endrägt, men ingen at dem falade