hade ju förlorat det ena af de båda föremål som hon älskat mest i verlden och hur det skulle gå med det andra var minsann oafgjordt. Lektorn och Betty voro numera lemnade alldeles åt sig sjelfva. De fingo ensamma intaga sina måltider. Ingen Netten syntes. Det var en svårtid, och Betty funderade med allvar på att resa hem, men vid blotta tanken derpå blef lektorn utom sig. 7Det sker icke, förklarade han bestämdt. Jeg haren gång vant mig vid mitt eden. Tillslutes detta kan jag icke lefva.? Ja, hvad mera är alt säga. Polla tillfrisknade till kroppen. Själen var krossad, påstod hon, och skule så förblifva. Lektorn hade en het dust ännu att utstå med systrarne, innan det blef afgjoråt hvar han och de under förändrade förhållanden skulle bo. Polla sade att hon kunde bo under jorden, det gjorde henne detsamma, bara hon slapp att se dem som mördat hennes lycka och Nelten grät och sade att der Polla bodde, der bodde hon. Båda beslöto sig emellertid tillsvidare att bo ofvan jord, men på inga vilkor qvari detta deras sköflade paradis. Alltså hyrde dem lektorn en liten vacker våning midt i staden, så de skulle ba nära till alla sina vänner, men det visade sig att dessas antal minskades för hvar dag så snart rektorns förlofning blef bekant, och det blef den snart nog. ?Jo, jag tackar?, sade Julies mamma med harm, ?det var inte under Polla hela sommarn sate att han tänkte på något nytt?. En sådan gammal tok! Det skulle också vara en sådan der liten lendtlolla, som skulle taga honom. Det enda verkligt nöjsamms härvidlag är att systrarne, de gamla pepparblommorra, blifvit lurade.? Den svärmiska enkan upphörde totalt med Schiller, sade att lektorn sjunkit betydligt i hennes aktring ef er elt sådant val, sökte aldrig mer svalka hos ?flickorså Ridders? och sjöng i skymnivgarne med svag röst