ner och föreställningar nästan tvingais att gifva sitt ja. Må det vara nog ordadt om denna fästman, då man säger att han, fullt medveten om att Betty aldrig kunde älska honom — ty deraf gjorde hon för honom ingen hemlighet — dock varit outtröttlig i bemödandet att vinna henne och skrattat åt bennes motvilliga känslor, fullt öfvertygad ett de ?sog skulle ge med sig?. För allt detta grät Betty nu och trodde att endast Gud ech naturen voro vittnen till hennes tårar. Huru stor blef icke då hennes bestörtning då tvenne vänliga händer drogo bort hennes egna från de tårdränkta ögonen och en väckande stämma frågade: Käraste mitt barn, hvad fattas dig?? Ack, det var han, den vännen som hon värderade högst af alla. Och de förnyade deltagande uppmaningaroe af honom kunde Betty icke motstå. Med sin lilla hand hvilande i hans båda, med sitt öga blickande upp till honom satt hon der, en bild af det barnsliga förtroendet, och snart visste han allt sm tyngde på hennes hjerta. Att hon ej förrådt sig för fastrarne var helt naturligt. Pollas barska yta hade afekräckt henne från ett förtroligare närmande och Nettens osäkra väsende behagade nästan ändå min åre. ?Det är ovärdigt ait vilja tvinga dig, utropade hen med ovilja. Du skall genast återsända ringen. Hvad har då den karlen för bederskänsla, efier han vill tilltvinga sig hustru !? ?Men jag förs ej komma hem sedan?, klagade Betty, ?mamma skall aldrig förlåta mig detta.? Komma hem !? eftersade lek!orn liksom uppvåknande. Det var tydligt att han alldeles glömt bort att en hemresa skulle komma ifråga.? ?Ja, komma hem?, suckade Betty, och hem måste jag inom fjorton dagar.? Betty, sade lektorn allvarligt och med