ISIVe OA SYNC OUHICHIUNIESJUIL BIR mMENINA om armåens reorganisation. Båda ha uppträdt emot kejsarens plan, och sammanträffandet af denna yrkeskritik tillika med den märkbara motvilja, som visas det kejserliga förslaget i Frankrikes provinser, är ett af tidens tecken i afseende på landets inre tänkesätt. För närvarande lemnande ur sigte, huru frågan upptages i Frankrike, vilja vi försöka att af så aktningsvärda mäns meningar draga sådana slutsatser, som kunna vara gagneliga för oss sjelfva vid vär behandling af samma problem. General Changarnier represenierar den gamla skolan. Han vill icke ha några landtvärnssystemer, han hyser misstroende till medborgarearmåer, han är helt och hållet för bepröfvade veteraner. Men hvad som är anmärkningsvärdare är, att han förlöjligar de nu så allmänt framställda anspråken utomordentligt stora enrolleringar. I ans tanke utgöra de 300,000 man, som Frankrike utan någon förändring i sitt system nu kan ställa i fält, en styrka, som är tillräcklig för alla förefallande behof. Han talar om 60,000 man såsom just så mycket, som en general väl kan leda och, ifall de ledas rätt, såsom i stånd att reda sig mot ett vida öfverlägset antal. Och häri har han rätt både i teori och enligt erfarenhet. Napoleons och Fredriks största fälttåg gjordes med armåer, som icke öfverskredo denna gräns. Om flere användas, måste de i allmänhet fördelas, och till och med jernvägen kan sällan åstadkomma deras förening till en enda operation. Opererande särskildt, äro de utsatta för att mötas på jemlik fot af sin mera aktiva, koncentrerade fiende, som opererar under en endas befäl. Det är mer än sannolikt, att Napoleon skulle med den lilla återstoden af sin styrka, ställd under hans omedelbara ledning i Champagne 1814, ha uträttat mera mot de allierades öfverväldigande truppmassor; än han hade gjort rhed den stora armåben, som omkom i Rysslands snödrifvor, om icke den olycksbringande nödvändigheten watt försvara Paris mot hvarje hotelse hade paralyserat hans planer. Så äfven i Amerika; södern med ofantligt mycket mindre truppstyrka slog förfärliga slag på slag mot nordens delade krafter. Men detta exempel visar tydligt den verkliga naturen af den öfverlägsenhet, som antalet gifver. Den består icke i att vinna drabbningar, utan i förmågan att fortfarande kunna förlora dem. Det ligger i reservernas verksamhet och i-den förmåga, som kan ställa armå efter arm i fält efter hand, till dess ändtligen fienden är utmattad och slutet blir seger. Och dessa reserver måste i fredstid bestå af medborgaremilitär af det vigtiga skälet, att staten omöjligen kan hålla sin reguliera styrka uppe vid detta maximum af antal. Men general Changarnier föraktar medborgaresoldater. Han menn nederlagen under den franska republikens första dagar för att bevisa otillräckligheten af entusiasm, och han påpekar dessutom Napoleons bepröfvade veteraner såsom det enda dugliga ämnet för verkligt krig. 1 båda argumenterna hår han rätt, men han misstager sig om förklaringen, och med professionel be greppsförvirring tillägger han veteranerna i kasernerna veteranernas i kriget egenskaper. Han glömmer hvad hertigen af Aumale nyligen påminde om, att de franska sansculotternas okunniga skaror började vinna drabbvingar i stället för att förlora dem, så snart de fått officerare (till en del valda af dem sjeltva), till hvilka de kunde sätta förtroende. ch han glömmer nämna, att Napoleons veteraner voro män, som vunnit erfarenhet i hundratals strider och uppfostrats i ett halft dussin fälttåg samt derföre voro lika vidt skilda från de trupper; som endast sett exercisen på paradplatsen eller tjenstgöringen i lägret vid Chålons, som från köpmännen och handtverkarne vid nationalgardet, Dessa ider erkännas till en stor del och illustreras i sjelfva verket i förvånande grad af general Trochu, den andra franska auktoritet, vi ha att nämna. Denne officer, hvilken pröfvat på skarpare tjenstgöring il modernt krig än någon annan, bjuder i en afhandling, hvilken redan upplefvat tolf upplagor på några få månader, på en mängd at de mest intressanta och lärorika vinkar i hvarje gren af krigsfjensten. Af dessa kunna vi endast anföra de hufvudsakligaste och mest öfverraskande. Han förkastar alldeles föreställningen, att den gamle soldaten har ett särskildt värde. Han fäster uppmärksamheten på att de, som i Frankrike föredraga att tjena utöfver den tid, hvartill de äro förpligtade genom det olyckliga förhållandet att genom lottkastning ha blifvit uttagna till konskriptionen, förlora all den entusiasm, all den hedrande esprit de corps, all den mäånhet om att iakttaga ett godt uppförande som finns hos dem, hvilka veta att deras tjenstetid är begränsad och utstås för Frankrikes skull. Dessa gamla ?gro gnards?, förklarar han, bekymra sig icke om annat än att fullgöra nätt och jemnt den tjenst, som kräfves för deras atlöning, de afsky tjenstgöringen, dricka och måste slutligen afskedas för oförbätterligt vaohedrande uppförande. En sådan jemförelse håller icke alldeles streck hos oss (engelsmännen) men saknar icke sina lärdomar. Men hufvudknuten är, ätt general Trochu sätter den förnämsta perioden för en soldats tjenst mellan andra och femte året af hans anställnivg vid fanorna. Hvad det första året beträffar, sögerhan, så är den konskriberade uppfylld af tankar på hemmet och af motvilja att lära tjenstöringen i sitt påtvungna y-ke. Det andra ret ingifver honom en viss stolthet öfver hans regemente; det tredje en känsla af stolthet öfver Frankrikes arm6. Detta torde åter vara ideer, för hvilka i så full utveckling våra (engelska) soldater äro främmande. Meön de finnas omedvetet äfven ho3 038. Och som våra soldater äro frivilliga (värfvade), icke konskriberade, kan det år at motvilja för inöfningen, som general Trocha medgifver, tages bort ur våra beräkningar. Det återstår, att enligt denne erfarne franske soldats och generals mening trupper, som på yrkesmäns språk äro unga, råa?, osäkra, äro mera egnade att värna sitt lands ära i ett fälttåg än de gamla och erfarna män, som i åratal stått i ledet — en deduktion, som går utöfver hvad vi ofta påatått nemlisen att de ära åtminetone lika